När vi kom dit stod dörren på vid gavel, ändå var det inte så enkelt att ta sig in eftersom man för att kunna göra det måste klättra uppför en sanslöst brant och obehagligt hög trappa. Långt däruppe ovanför mig kunde jag höra skriken från alla de barn som tydligen redan befann sig i huset och medan jag klättrade bad jag för mig själv att inget av dem handlöst skulle kasta sig ut genom dörren innan jag hunnit upp.
Eftersom det (naturligtvis) inte fanns några trappräcken gjorde jag mitt bästa för att få mitt eget barn i säkerhet och tog mig sammanbitet vidare, trappsteg för trappsteg. När vi kom in såg vi inga vuxna men panoramafönstren som bredde ut sig framför oss gav direkt uppsikt över några barn som därute klättrade på de hala klippporna ovanför det iskalla vattnet. Inga vuxna var med dem, inga flytvästar hade de. Ingenting. Och trots att det var slutet av december svallade vågorna högt. Inomhus klättrade barn på stolar och bord, överallt, medan pysselsaxar flög i luften.
Jag ville verkligen inte lämna honom där, men trots att jag i princip hade gjort allt utom att be på mina bara knän hade jag inte fått ledigt i mellandagarna. Så jag klämde fram ett leende, ropade åt den enda vuxna jag lyckades lokalisera att ”jag går nu!” Finemang! fick jag till svar, innan hen ointresserat vände sig om för att fortsätta prata i sin mobil.
Så jag låste dörren ordentligt bakom mig. Och trippelkollade att inget barn skulle få upp den. Sen klättrade jag nerför alla trapporna och gick mot bilen. Bredvid parkeringsplatsen kunde jag se flera barn som viftade med sina skidstavar i den ishala backen. Jättevassa stavar. Inga vuxna inom synhåll.
Och allt kändes så hemskt. Så fel. Och så vidrigt. Jag var den sämsta mamman i världshistorien och framför mig kunde jag se hur han drunknade, ensam. Naturligtvis efter det att han fått ögat utpetat med en skidstav och kinden piercad av en sax innan han ramlat nerför trapporna. Men precis när jag skulle vända om för att springa tillbaka och hämta honom… så vaknade jag. Och insåg att jag verkligen borde göra något åt mitt kontrollbehov, och det snabbt.
Innan jag kör slut på mitt undermedvetna.
Linda gillar läget 