När jag blev Mårran

Missförstå mig rätt, det är fantastiskt fint och framförallt nödvändigt, att barns rättigheter lyfts fram. Och där är det vi vuxna som måste bereda rum för barnen. Det är på vårt ansvar att de blir sedda, hörda och ges möjligheten att vara delaktiga. Gällande det finns inget att ifrågasätta, nada. No way Jose. Ändå känner jag hur Mårran växer inom mig medan jag lyssnar vidare till vad som sägs om det projekt som arbetats fram i ett land på andra sidan vattnet. ”Varför känner du så – ta en kaka till!” skulle Muminmamman säkert mjukt säga till mig, i hopp om att det skulle lösa mitt aktuella attitydproblem. Men nu är hon lika livlös som Mårran på bilden och alla andra Muminfigurer i Tammerforshuset, vilket tyvärr gör att kakorna lyser med sin frånvaro.

Jo jag känner så, eftersom rättigheterna är det enda som lyfts fram. Här nämns inte något om eventuella skyldigheter, vilka åtminstone enligt mig är för evigt sammanbundna med såväl barns som vuxnas rättigheter. Och själv tror jag att det är viktigt att barn också blir medvetna om vad som förväntas av dem. På det viset räknas de, får en mening och en uppgift. Den som inte har några skyldigheter får fnatta omkring hur som helst. Den som inte har några skyldigheter saknas inte av någon.

Vi vill alla bli hörda och beaktade. Idag gärna på ett snabbt och smidigt sätt, eftersom det är vår rättighet. Vi skriver på listor och initiativ om allt det som enligt oss behöver åtgärdas. Quickfix är tidens melodi. Men när vi får frågan om att ställa oss till förfogande för olika typer av längre engagemang: inom föreningar, politik, you name it – säger vi oftast nej, eftersom det är tidskrävande och svårt. Ibland rent av otacksamt.

Med rättigheter följer också skyldigheter, det ena existerar inte utan det andra. Men hur hittar vi balansen? Och hur får vi våra barn att förstå det här om vi inte hjälper dem?

Hälsningar,

Fru Mårr. An.

20180925_163939.jpg

Tagelskjorta och annat lämpligt

Jag inser nu att det finns en tanke bakom tagelskjortan. Självspäkning som fenomen. Gränslöst självömkande. Och ynkligt lidande.

Ett (i singulär = 1) barn har jag fått förtroendet att försöka uppfostra och att ta hand om, om möjligt tills barnet ifråga uppnår vuxen ålder. Men vem är det som under långa möteskvällar ser till att hans hudfärg behålls frisk och hans unga kinder bevaras rundade? Ens gamla mor. Inte ens det förmår eller hinner jag (tagelskjorta, tagelskjorta, ynk och ve).

Å andra sidan har jag i min tur lovat henne att när hon blir gammal på riktigt så ska jag göra mitt bästa för att ta hand om henne. Jag menar, än så länge är hon ju inte mer än 76. Bara barnet,

typ.

Sista gången

Ett barn har jag. En son. Det fanns en tid då jag trodde att det gjorde skillnad hur många barn man har, men det gör jag inte längre. Nu förstår jag att varje enskilt barn är det käraste man har.

Varje.

Jag förstår också att det inte gör någon skillnad hur länge det barnet har funnits med en som mamma. Om jag tar mitt barn som exempel, har det funnits med mig i tolv år. Själv har jag funnits i 45 år för min mamma. Och fortsättningsvis är jag det käraste min mamma har, på samma sätt som mina systrar är det.

Av den orsaken tänker jag på de mammor som idag miste sina allra käraste barn. Som nu tvingas inse att de aldrig mer kommer hem. Och herregud så ont det gör i mig,

för deras skull.

Mysterier inför natten

Sent, sent:

Hördu mamma: om alla barn kallar sina mammor för mamma – varför kallar inte alla mammor sina barn för barn?

”Det vet jag faktiskt inte. Kanske det blir lite rörigt när vissa mammor har många barn? Lite svårt att skilja barn ett från barn tio, typ?”

Ja det är sant.

Paus.

Men mamma: hur är det med fiskar, tänker dom någonsin på att dom är våta?

Igen paus. Under vilken förtvivlat trött mamma tänker så det knakar…

”Det var en bra fråga, men det vet jag inte heller. I och för sig har dom inget att jämföra med, men … kanske jag kan kolla upp det och så funderar vi mer på det en annan dag?”

Okej.

Tack och hej. Godnatt sov gott. Lampan släcks (i och för sig ingen skillnad i fråga om mörker, det är ju trots allt maj i Finland) – ses imorrn!

Tackochlov, tänker mamman då. Att barn tillhör dem som kan och vågar fråga. Öga mot öga. Kring hur saker och ting fungerar. Tackochlov för barn som kan tillstå att de själva inte vet. Som är nyfikna, men ändå kan acceptera ett: jag vet inte, men jag kan ta reda på. Barn som godtar en öppning. En vilja att reda ut. Barn som gärna fortsätter diskussionen och därifrån kan gå vidare tillsammans.

Utan att döma. Utan efterspel.

God natt. Sov gott.