I have (had) a dream

Långt borta hör jag något som piper, taktfast och uppfordrande. Till slut kan jag inte ignorera det längre utan stiger upp och börjar yrvaket söka mig mot ljudet som tydligen kommer från min laptop. En laptop som nu är så uppretad att den nästan studsar på köksbänken. När jag fäller upp skärmen är Facebooks kännspaka logo det första jag ser och under den blinkar röda versaler irriterat mot mig: ”DU HAR FÖR FÅ VASAPOLITIKER BLAND DINA VÄNNER. DU MÅSTE SKAFFA FLER!” Nej! Tänker jag, inte det också! Och jag som redan är sen.

Så jag tvingar upp barnet ur sängen. Tvingar i honom mat. Tvingar på honom kläder och bär ut honom till sparkstöttingen.  Väl nere vid uthuset spänner jag fast honom på träsitsen och puffar iväg ekipaget mot asfalten. Precis: asfalten. På de flesta orter klagar man över att vägunderhållet är dåligt men inte här där vägen tydligen ska saltas till döds.

Jag kämpar tills jag får blodsmak i munnen. Puffar, sliter, drar och gråter för att få sparken att förflytta sig alla åtta kilometer till Vallgrund. Bakom träden ylar Gerbyvargen, ovanför mig svävar skarvarna i tusental. Inte för en stund ifrågasätter jag det att jag nyss bar det barn som nu är i princip samma storlek som sin mamma. Inte heller ifrågasätter jag varför jag försöker få iväg honom till Vallgrund och inte till den skola där han faktiskt går.

I min vånda slår det mig att jag kanske borde ta bussen istället, men i samma veva inser jag att vi fortsättningsvis befinner oss i Replot där det inte går några bussar i onödan. Konstigt nog reflekterar jag inte över att det står flera bilar på rad under biltaket. Det enda jag kan tänka på är att jag kommer fan aldrig att komma fram!

Innan vi är i Vallgrund kommer skolan att ha stängt för såväl dagen som framtiden. Vägen kommer att vara söndersaltad och de få bussar som finns kvar har på grund av för höga avgasvärden konfiskerats av EU. Vargarna kommer att ha tagit över holmen, skarvarna har förmörkat himlen för gott och alla deras exkrementer har frätt av Replotbron. Och som grädde på moset kommer Facebook att ha bannlyst mig på grund av bristande kontakter med grannkommunen.

Mitt i allt detta vansinneselände … vaknar jag, tack och lov.

(Där ser man, vad en politiskt intensiv höst kan leda till.)

 

 

 

 

Jag har en dröm

En av mina favoritdrömmar går ut på att jag plötsligt en morgon vaknar och kan prata flytande finska – bara så där! Men trots att jag drömmer den ganska ofta har den ännu tyvärr inte gått i uppfyllelse. Fortsättningsvis vaknar jag om morgnarna, tack och lov, men mina finskakunskaper är liksom förr av det mer hjärtligt improviserade slaget.

När det gäller förståelsen är det inga problem – eftersom jag vill förstå hakar jag inte upp mig på de ord som jag just då inte kommer på vad de betyder. Istället skalar jag bort allt extra och går direkt på vad den andra personen vill ha sagt, innebörden. Problem infinner sig istället när jag ska prata, eftersom jag då går in på detaljer: hur jag ska säga något. Vilken ändelse ska det vara? Vilken ordföljd?!

Och så får man inte göra. Språk ska inte tänkas – de ska talas.

Men idag har jag deltagit i en Kehittämispäivä. I Hämeenlinna. Och vet ni, det gick helt okej.  Dessutom fick jag reda på att minun vahvuuteni on huumorintaju. Tänk – jag är samma på svenska!

Bara det.