Etikett: undermedvetna

I have (had) a dream

Långt borta hör jag något som piper, taktfast och uppfordrande. Till slut kan jag inte ignorera det längre utan stiger upp och börjar yrvaket söka mig mot ljudet som tydligen kommer från min laptop. En laptop som nu är så uppretad att den nästan studsar på köksbänken. När jag fäller upp skärmen är Facebooks kännspaka logo det första jag ser och under den blinkar röda versaler irriterat mot mig: ”DU HAR FÖR FÅ VASAPOLITIKER BLAND DINA VÄNNER. DU MÅSTE SKAFFA FLER!” Nej! Tänker jag, inte det också! Och jag som redan är sen.

Så jag tvingar upp barnet ur sängen. Tvingar i honom mat. Tvingar på honom kläder och bär ut honom till sparkstöttingen.  Väl nere vid uthuset spänner jag fast honom på träsitsen och puffar iväg ekipaget mot asfalten. Precis: asfalten. På de flesta orter klagar man över att vägunderhållet är dåligt men inte här där vägen tydligen ska saltas till döds.

Jag kämpar tills jag får blodsmak i munnen. Puffar, sliter, drar och gråter för att få sparken att förflytta sig alla åtta kilometer till Vallgrund. Bakom träden ylar Gerbyvargen, ovanför mig svävar skarvarna i tusental. Inte för en stund ifrågasätter jag det att jag nyss bar det barn som nu är i princip samma storlek som sin mamma. Inte heller ifrågasätter jag varför jag försöker få iväg honom till Vallgrund och inte till den skola där han faktiskt går.

I min vånda slår det mig att jag kanske borde ta bussen istället, men i samma veva inser jag att vi fortsättningsvis befinner oss i Replot där det inte går några bussar i onödan. Konstigt nog reflekterar jag inte över att det står flera bilar på rad under biltaket. Det enda jag kan tänka på är att jag kommer fan aldrig att komma fram!

Innan vi är i Vallgrund kommer skolan att ha stängt för såväl dagen som framtiden. Vägen kommer att vara söndersaltad och de få bussar som finns kvar har på grund av för höga avgasvärden konfiskerats av EU. Vargarna kommer att ha tagit över holmen, skarvarna har förmörkat himlen för gott och alla deras exkrementer har frätt av Replotbron. Och som grädde på moset kommer Facebook att ha bannlyst mig på grund av bristande kontakter med grannkommunen.

Mitt i allt detta vansinneselände … vaknar jag, tack och lov.

(Där ser man, vad en politiskt intensiv höst kan leda till.)

 

 

 

 

Det undermedvetna

När vi kom dit stod dörren på vid gavel, ändå var det inte så enkelt att ta sig in eftersom man för att kunna göra det måste klättra uppför en sanslöst brant och obehagligt hög trappa. Långt däruppe ovanför mig kunde jag höra skriken från alla de barn som tydligen redan befann sig i huset och medan jag klättrade bad jag för mig själv att inget av dem handlöst skulle kasta sig ut genom dörren innan jag hunnit upp.

Eftersom det (naturligtvis) inte fanns några trappräcken gjorde jag mitt bästa för att få mitt eget barn i säkerhet och tog mig sammanbitet vidare, trappsteg för trappsteg. När vi kom in såg vi inga vuxna men panoramafönstren som bredde ut sig framför oss gav direkt uppsikt över några barn som därute klättrade på de hala klippporna ovanför det iskalla vattnet. Inga vuxna var med dem, inga flytvästar hade de. Ingenting. Och trots att det var slutet av december svallade vågorna högt. Inomhus klättrade barn på stolar och bord, överallt, medan pysselsaxar flög i luften.

Jag ville verkligen inte lämna honom där, men trots att jag i princip hade gjort allt utom att be på mina bara knän hade jag inte fått ledigt i mellandagarna. Så jag klämde fram ett leende, ropade åt den enda vuxna jag lyckades lokalisera att ”jag går nu!” Finemang! fick jag till svar, innan hen ointresserat vände sig om för att fortsätta prata i sin mobil.

Så jag låste dörren ordentligt bakom mig. Och trippelkollade att inget barn skulle få upp den. Sen klättrade jag nerför alla trapporna och gick mot bilen. Bredvid parkeringsplatsen kunde jag se flera barn som viftade med sina skidstavar i den ishala backen. Jättevassa stavar. Inga vuxna inom synhåll.

Och allt kändes så hemskt. Så fel. Och så vidrigt. Jag var den sämsta mamman i världshistorien och framför mig kunde jag se hur han drunknade, ensam. Naturligtvis efter det att han fått ögat utpetat med en skidstav och kinden piercad av en sax innan han ramlat nerför trapporna. Men precis när jag skulle vända om för att springa tillbaka och hämta honom… så vaknade jag. Och insåg att jag verkligen borde göra något åt mitt kontrollbehov, och det snabbt.

Innan jag kör slut på mitt undermedvetna.