Från soffan intet nytt

Har ni någon gång tänkt på hur snabbt livet krymper? Efter snart en vecka på soffan är mitt yttre blekt och håglöst. Konditionen lika med noll. Och alla mina sociala färdigheter som bortblåsta. De få gånger någon förbarmar sig över mig har de ämnen kring vilka jag kan föra något slag av begripligt samtal, begränsats till det som försiggår på den skärm jag har framför mig. Sen när jag äntligen ges tillfälle att berätta om allt det spännande (not) som försiggår i Stars Hollow (hometown of Gilmore Girls) grips jag så våldsamt av deras öde att mitt snörvlande gör det svårt att höra vad jag säger. Kort sagt: jag är ett vrak. En skugga av mitt forna jag.

Frånsett att det vid tillfällen är helt oundvikligt att man av olika orsaker sunkar till sig (typ orsaker som lunginflammation och annat oförutsett), har jag en tanke om att det också kan fylla någon slags funktion. Sunkfunktion. Härifrån det lilla hål som jag tvingats gräva åt mig kan det i rimlighetens namn bara gå uppåt. Eller låt mig omformulera det där: det måste bara gå uppåt. Annars är det kört för mig och min förmåga att interagera med samhället. Jag kommer att fortsätta som ett inåtvänt vrak som lever sitt liv genom mänskor som inte finns. I städer som inte existerar. Där de är fullt övertygade om att de flesta av världens problem löser sig med en gigantisk kopp kaffe och en ostburgare eller donut på det. Lova då att inte glömma mig!

Att jag faktiskt fanns.