Etikettarkiv: soffa

Från soffan intet nytt

Har ni någon gång tänkt på hur snabbt livet krymper? Efter snart en vecka på soffan är mitt yttre blekt och håglöst. Konditionen lika med noll. Och alla mina sociala färdigheter som bortblåsta. De få gånger någon förbarmar sig över mig har de ämnen kring vilka jag kan föra något slag av begripligt samtal, begränsats till det som försiggår på den skärm jag har framför mig. Sen när jag äntligen ges tillfälle att berätta om allt det spännande (not) som försiggår i Stars Hollow (hometown of Gilmore Girls) grips jag så våldsamt av deras öde att mitt snörvlande gör det svårt att höra vad jag säger. Kort sagt: jag är ett vrak. En skugga av mitt forna jag.

Frånsett att det vid tillfällen är helt oundvikligt att man av olika orsaker sunkar till sig (typ orsaker som lunginflammation och annat oförutsett), har jag en tanke om att det också kan fylla någon slags funktion. Sunkfunktion. Härifrån det lilla hål som jag tvingats gräva åt mig kan det i rimlighetens namn bara gå uppåt. Eller låt mig omformulera det där: det måste bara gå uppåt. Annars är det kört för mig och min förmåga att interagera med samhället. Jag kommer att fortsätta som ett inåtvänt vrak som lever sitt liv genom mänskor som inte finns. I städer som inte existerar. Där de är fullt övertygade om att de flesta av världens problem löser sig med en gigantisk kopp kaffe och en ostburgare eller donut på det. Lova då att inte glömma mig!

Att jag faktiskt fanns.

 

 

Konsten att göra bra TV

Efter snart ett dygns intag av såväl amerikanska TV:serier som tysktillverkad antibiotika, känner jag att jag snart börjar ha det som krävs för att slänga ihop ett eget manus. Dessa soffbaserade och noggranna studier har nämligen lett till en insikt om att det i grund och botten kanske inte krävs så mycket för att hålla en långkörare på sisådär tio, tolv säsonger up and running.

Om vi tar det från början så måste man hitta någon slags grundidé. En intrig. Och gärna en uråldrig sådan. I Homeland som jag snart kräks av och som ändå har getts tillstånd till ytterligare åtta säsonger (Netflix har de fyra första, tveksamt om mitt förstånd klarar alla dem), rör det sig om väst mot öst (inklusive extra allt gällande religion, kultur och fysisk och psykisk (o)hälsa). Men det är mer än så: här finns kärlek, naturligtvis mest av olycklig karaktär för annars blir det inte bra tv. Och här finns en sanslös mängd konflikter. Inom underrättelsetjänster och tjänstemannaskara. Och mellan underrättelsetjänster och tjänstemannaskaror. Mellan the good guys (Amirika) och the bad ones (typ resten av världen). Det blir helt enkelt ganska många konflikter. Såpass att det mellan varven kan bli lite jobbigt att hålla reda på för den halvflottiga soffmänniska som jag helt oförhappandes råkade bli.

Men om vi ska återgå till vad som behövs: en grundidé. Vi kan kort och gott kalla det kampen mellan det goda och onda utan att desto mer gå in på vad som sist och slutligen är gott. Eller ont. Den kampen kan nämligen förflyttas över såväl världen som tiden. Vilket gör att man nästa säsong smidigt börjar på ny kula. Samma upplägg, annan plats eller tid. Sen behöver du skådespelare som är duktiga på något. Som att se förorättade ut. Felbehandlade. Utmanade. Och förorättade (fast det kanske jag skrev redan?). Dessutom måste de acceptera att varje gång de öppnar munnen kommer vartannat ord att uttalas ”fuck”. Eller ”fucking”. Ytterligare ett ord i familjen F brukar ofta ingå i dessa manus, dock inte i Homeland, det ordet där ”mother” läggs ihop med… Ja ni vet. Och då slutar på -er.

Och med det tror jag att vi täckte det viktigaste! Innan jag själv börjar på är det kanske ändå bäst att vila lite. En stund.

Var la jag fjärrkontrollen?