Från soffan intet nytt

Har ni någon gång tänkt på hur snabbt livet krymper? Efter snart en vecka på soffan är mitt yttre blekt och håglöst. Konditionen lika med noll. Och alla mina sociala färdigheter som bortblåsta. De få gånger någon förbarmar sig över mig har de ämnen kring vilka jag kan föra något slag av begripligt samtal, begränsats till det som försiggår på den skärm jag har framför mig. Sen när jag äntligen ges tillfälle att berätta om allt det spännande (not) som försiggår i Stars Hollow (hometown of Gilmore Girls) grips jag så våldsamt av deras öde att mitt snörvlande gör det svårt att höra vad jag säger. Kort sagt: jag är ett vrak. En skugga av mitt forna jag.

Frånsett att det vid tillfällen är helt oundvikligt att man av olika orsaker sunkar till sig (typ orsaker som lunginflammation och annat oförutsett), har jag en tanke om att det också kan fylla någon slags funktion. Sunkfunktion. Härifrån det lilla hål som jag tvingats gräva åt mig kan det i rimlighetens namn bara gå uppåt. Eller låt mig omformulera det där: det måste bara gå uppåt. Annars är det kört för mig och min förmåga att interagera med samhället. Jag kommer att fortsätta som ett inåtvänt vrak som lever sitt liv genom mänskor som inte finns. I städer som inte existerar. Där de är fullt övertygade om att de flesta av världens problem löser sig med en gigantisk kopp kaffe och en ostburgare eller donut på det. Lova då att inte glömma mig!

Att jag faktiskt fanns.

 

 

Konsten att göra bra TV

Efter snart ett dygns intag av såväl amerikanska TV:serier som tysktillverkad antibiotika, känner jag att jag snart börjar ha det som krävs för att slänga ihop ett eget manus. Dessa soffbaserade och noggranna studier har nämligen lett till en insikt om att det i grund och botten kanske inte krävs så mycket för att hålla en långkörare på sisådär tio, tolv säsonger up and running.

Om vi tar det från början så måste man hitta någon slags grundidé. En intrig. Och gärna en uråldrig sådan. I Homeland som jag snart kräks av och som ändå har getts tillstånd till ytterligare åtta säsonger (Netflix har de fyra första, tveksamt om mitt förstånd klarar alla dem), rör det sig om väst mot öst (inklusive extra allt gällande religion, kultur och fysisk och psykisk (o)hälsa). Men det är mer än så: här finns kärlek, naturligtvis mest av olycklig karaktär för annars blir det inte bra tv. Och här finns en sanslös mängd konflikter. Inom underrättelsetjänster och tjänstemannaskara. Och mellan underrättelsetjänster och tjänstemannaskaror. Mellan the good guys (Amirika) och the bad ones (typ resten av världen). Det blir helt enkelt ganska många konflikter. Såpass att det mellan varven kan bli lite jobbigt att hålla reda på för den halvflottiga soffmänniska som jag helt oförhappandes råkade bli.

Men om vi ska återgå till vad som behövs: en grundidé. Vi kan kort och gott kalla det kampen mellan det goda och onda utan att desto mer gå in på vad som sist och slutligen är gott. Eller ont. Den kampen kan nämligen förflyttas över såväl världen som tiden. Vilket gör att man nästa säsong smidigt börjar på ny kula. Samma upplägg, annan plats eller tid. Sen behöver du skådespelare som är duktiga på något. Som att se förorättade ut. Felbehandlade. Utmanade. Och förorättade (fast det kanske jag skrev redan?). Dessutom måste de acceptera att varje gång de öppnar munnen kommer vartannat ord att uttalas ”fuck”. Eller ”fucking”. Ytterligare ett ord i familjen F brukar ofta ingå i dessa manus, dock inte i Homeland, det ordet där ”mother” läggs ihop med… Ja ni vet. Och då slutar på -er.

Och med det tror jag att vi täckte det viktigaste! Innan jag själv börjar på är det kanske ändå bäst att vila lite. En stund.

Var la jag fjärrkontrollen? 

 

Liten tuva stjälper ofta stort lass

Eller som vi säger här i huset… liten kvinna flyttar ofta stora soffor. Same same but different, typ. När morgonen randades var det äntligen dags att reda upp arbetsrummet, varför den här lilla kvinnan bestämt bet ihop sin ickekompatibla överkäke med underkäken. Efter detta tog hon resolut tag i flyttandet av item no. 1: thö soffa. Skulle ni alla ha varit här slår jag vad om att ni hänfört skulle ha suckat över den beslutsamhet och råstyrka som jag uppvisade. Men nu var ni ju inte det, varför jag istället ger er the full version i textform.

För att ni verkligen ska förstå det jag åstadkom bör jag upplysa er om att dagens uppgift bestod av att klämma ut en 90 cm. djup och 205 centimeter lång soffa från vårt arbetsrum. Detta via en öppning med de strategiska måtten 75 centimeter på bredden och 205 centimeter on the height. Men det är ju omöjligt skriker ni alla nu! Nej, jag skulle inte säga omöjligt. Allt som krävs är en hel del planering. Mycket list. Och en desperat kvinna. Steg nummer ett bestod av att skruva loss fötterna på soffan. Steg nummer två av att ta ner listerna längs öppningen. Efter detta lyftes soffan på kant varpå en st. beslutsam kvinna som vi alla känner så att säga t r ä d d e ut soffan från arbetsrummet. Millimeter för millimeter, centimeter för centimeter.

Nu ska ni fråga i kör: Men hur i hela friden gjorde du när du i tiderna skulle ha dit soffan? Jo ser ni, för det första var vi två stycken armstarka personer vid det tillfället. Och för det andra så var öppningen inte så erbarmerligt liten. Då var vi nämligen så förutseende att vi började med att skruva loss och flytta på den vansinnigt stora och tunga hylla som fungerar som rumsavdelare. Men vad kan jag säga? Ibland måste man helt enkelt finna nya vägar och utmana sig själv. I ren och skär upprymdhet över mig och min enastående förmåga att hantera möbler, kastade jag sedan mig själv och min gamla mamma i bilen. På en timme och femton minuter blankt tog vi oss fram och tillbaka till stan. Mind you, detta inklusive uppköp av två mapphyllor. Och tänk: utan att ett enda ont ord yttrats är hyllorna nu ihopskruvade.

It was a good day.

soffan ute

/ Linda