Idag fixade jag till min alldeles egna lilla version av Pokemon Go: jag kallar den ”Trash-version”. Sånt brukar jag roa mig med i de lägen när jag inte är trött, hungrig, sur eller stressad: alltså det normaltillstånd som vanligtvis råder. Jag tror bestämt att det som vid de tillfällena drabbar mig går under benämningen kreativitet? Eller så inte, det kan ju också vara helt vanligt hjärnsläpp.
Nåväl, för att framgångsrikt spela den här versionen måste man egentligen inleda förberedelserna ett dygn på förhand (vilket jag gjorde) annars funkar inte upplägget. Det du behöver är: 1) en (överfull) soppåse lämnad utanför ytterdörren, 2) en äkta man som inte hör när du säger ”Jag lägger ut soppåsen här kan du föra bort den så att inte kråkorna tar den?” (har du ingen äkta man går det lika bra med sambo, son eller dotter. Och eftersom det inte finns några könsregleringar i spelet kan man också ta en fru eller sambo av kvinnligt kön. Kanske vi i jämlikhetens namn och så ingen känner sig förbisedd helt enkelt säger en ”hen”?) 3) okänt antal kråkor.
När du så framfångsrikt förberett går du och lägger dig för att morgonen efter inleda spelet. Och här har kråkorna en stor del i det hela: om de har lyckats lyfts spelet till en helt annan nivå. Våra kråkor är fantastiska – starka, uppfinningsrika och tävlingsinriktade. Inget är för svårt eller tungt för dem: yoghurtburkar, gammal kaffesump, klibbiga plastförpackningar… de sprider allt! Över ett stort område. Dessutom är de jätteduktiga på att finfördela skräpet så att utmaningen blir ännu större när man ska lokalisera allt. Kanske ni vill köpa en kråka eller två så att också ni kan spela?
Ni kan få dom gratis. I frysförpackning.
/ Linda
Linda gillar läget 
Ha ha, ja det spelet har vi spelat här också. Har man inga kråkor så går det bra med skator eller kajor också 🙂
Det kan jag tänka mig 🙂