Pokemon Go – trashversion

Idag fixade jag till min alldeles egna lilla version av Pokemon Go: jag kallar den ”Trash-version”. Sånt brukar jag roa mig med i de lägen när jag inte är trött, hungrig, sur eller stressad: alltså det normaltillstånd som vanligtvis råder. Jag tror bestämt att det som vid de tillfällena drabbar mig går under benämningen kreativitet? Eller så inte, det kan ju också vara helt vanligt hjärnsläpp.

Nåväl, för att framgångsrikt spela den här versionen måste man egentligen inleda förberedelserna ett dygn på förhand (vilket jag gjorde) annars funkar inte upplägget. Det du behöver är: 1) en (överfull) soppåse lämnad utanför ytterdörren, 2) en äkta man som inte hör när du säger ”Jag lägger ut soppåsen här kan du föra bort den så att inte kråkorna tar den?” (har du ingen äkta man går det lika bra med sambo, son eller dotter. Och eftersom det inte finns några könsregleringar i spelet kan man också ta en fru eller sambo av kvinnligt kön. Kanske vi i jämlikhetens namn och så ingen känner sig förbisedd helt enkelt säger en ”hen”?) 3) okänt antal kråkor.

När du så framfångsrikt förberett går du och lägger dig för att morgonen efter inleda spelet. Och här har kråkorna en stor del i det hela: om de har lyckats lyfts spelet till en helt annan nivå. Våra kråkor är fantastiska – starka, uppfinningsrika och tävlingsinriktade. Inget är för svårt eller tungt för dem: yoghurtburkar, gammal kaffesump, klibbiga plastförpackningar… de sprider allt! Över ett stort område. Dessutom är de jätteduktiga på att finfördela skräpet så att utmaningen blir ännu större när man ska lokalisera allt. Kanske ni vill köpa en kråka eller två så att också ni kan spela?

Ni kan få dom gratis. I frysförpackning.

/ Linda

 

Inte alltid så enkelt

körsbär

Nej jag odlar ju inte, men andra här på vår backe gör det. Och trots att dessa personer  är tämligen framgångsrika i sitt värv, är framgången ändå inte given eftersom backen till 99 % består av sten.

För att få någonting att växa måste man alltså ha tre saker: a) tålamod, b) tålamod och c) tålamod. Redan där vid punkt a inser man kanske varför det inte blir till något för mig. Min mor å andra sidan fattade tidigt hela grejen så för typ hundra år sedan (skojar, men det låter bättre så här) planterade hon ett körsbärsträd. Uppskattningsvis 80 år efter det uppenbarade sig det första körsbäret. Ja eller två egentligen, de färdas ju i par.

Den lyckliga tilldragelsen gjorde oss i de omkringliggande husen mycket exalterade och vi kastade välvilligt fram goda förslag på vad hon kunde göra med dessa mängder av körsbär: vin! Likör! Gelé! Men efter att hon anklagat oss för att ironiskt driva med hennes odling och de stackars körsbären så beslöt vi oss för att ligga lågt ett tag. Och sist och slutligen spelade det ingen roll hur många förslag vi än skulle ha gett. En morgon när hon kom ut hade kråkorna nämligen bestämt sig för att här inte skulle göras vin, här skulle ätas direkt. Men i år blommar nästan hela trädet så vem vet, om vi får likör till hösten!

Antingen det, eller gäng med mycket överviktiga kråkor. Man har nämligen aldrig några garantier för att ens arbete lönar sig, hur mycket tålamod man än har. Å andra sidan – hur skulle man kunna veta vad resultatet blir eller ens om det blir något resultat?

Om man inte ens försöker.

/ Linda