Think inside the box

Min kreativitet är död, meddelade jag mina vänner häromdagen. Den är saligen avliden eftersom den inte kan leva i den här kärlekslösa miljön! Här skulle någon ha kunnat svara mig att den uppenbarligen inte är död, kanske du kunde bli skådespelare istället då du alldeles tydligt har en talang för det melodramatiska? Men eftersom mina vänner råkar vara av den snällare sorten så yttrade ingen av dem just de orden. Högt, åtminstone.

Jag kan erkänna att jag i min frustration vred på i överkant, ändå fanns det sanning i det jag sa. Det finns otaliga bevis på att kreativitet kan födas ur orättvisor, missförhållanden eller annat valfritt elände. Vi har författare, konstnärer, fredskämpar och hur många andra som helst som gör just det, får sin näring ur svårigheter. Men själv fungerar jag inte så, för mig är det viktigt att det som man försöker åstadkomma grundas i något positivt och det att man mår så bra som bara möjligt. Där ligger det största ansvaret naturligtvis på mig själv, eftersom ingen annan kan ta ansvaret för just mitt liv. Men jag vill också tänka att vi alla har ett visst ansvar för varandra på så sätt att vi tänker efter hur vi arbetar och är tillsammans. Det sociala samspelet ni vet, någonting man varenda dag jobbar med i daghem och skolor runt om i världen.

Men tillbaka till kreativiteten, eller snarare min brist på varan. Under de senaste åren har vi uppmanats att ”tänka utanför boxen”. Vi ska vara innovativa och skapa nytt, vilket man tydligen inte gör i den lilla lådda där man råkar befinna sig. Och det kan ju egentligen tyckas lite knepigt, eftersom man i lådan har all sin samlade erfarenhet – vad ska man göra av den om man plötsligt kastar sig ur den?

Ändå försökte jag av tvingande skäl att igår svinga benet lite lagom försiktigt utanför paffkanten. Och förstår ni, då mindes jag plötsligt en tanke som jag för en vecka sedan fick höra under en föreläsning om kreativitet. Jo jag vet att det är ironiskt att jag har suttit på en kreativitetsföreläsning för att sedan gnälla här över att det inte blir till något för mig… men lyssna innan ni dömer mig! Där sades att det finns mänskor som istället säger att vi ska: tänka innanför boxen. 

Fatta! En av dessa mänskor är professor vid Handelshögskolan i Stockholm, Micael Dahlén, som säger att med den teknik vi har idag är våra förutsättningar för kreativitet helt annorlunda. Allt som har gjorts en gång kan i princip automatiseras och göras av en dator, vilket gör att saker inte behöver göras om utan istället på nya sätt. Om vi ska kunna förverkliga nya idéer måste vi alltså utmana oss själva. När han pratar om boxen säger han att vi istället för att ta oss ur den behöver vidga den, fylla den med rätt pusselbitar och sen skaka om. Det är då vi kan tolka på nya sätt och finna nya lösningar. Och åtminstone i mitt huvud låter det förnuftigt eftersom jag tänker mig att allt det vi gör så grundar vi trots allt på tidigare kunskap och erfarenheter.

Dahlén säger också att det som vi idag skapar ofta handlar om målsättning när det istället borde handla om processer, det är där det nya tar form. Hur den formen sen sist och slutligen ser ut? Det vet ingen.

Men nu är det dags att vidga boxen, fylla på med nya bitar och sen …

Skaka!

 

 

 

 

Bönhörd

Men kan ni förstå, jag behöver inte klämma fram en hitlåt, skriva en bestseller eller uppfinna något som redan finns! Varför? Jag har ärvt pengar! Och inte vilka pengar som helst utan oljemiljoner från Benin, in the West of Africa. Det vill säga det land där the late Michael Ahlbäck former director of one biggish Oil company tydligen har levt ett behagligt liv innan han beslöt sig för att gå och dö och lämna allt till sin okända släkting i Finland. Hur lyckligt lottad kan en kvinna vara, va?

Allt jag nu behöver göra är mejla en del avgörande uppgifter till advokaten och efter det betalar han ut 8,5 million US dollars till mig. In cash. Hurry, hurry – annars kanske late Michael plötsligt bestämmer sig för att inte ha dött och då blir det ju synd om mig som nästan fick alla miljonerna. Well please stay dead Michael – I sure appreciate the money!

Åh så gulligt det är – när mänskor verkligen anstränger sig för att lura en.

 

 

 

 

Can’t have one without the other

Tre dagar har jag tillbringat på resande fot. En dag tillsammans med Inrikesministeriets personal i Helsingfors, två dagar tillsammans med ordkonstnärer, berättare och improvisatörer i Borgå.

Den första dagen lärde jag mig projektadministration enligt konstens alla regler. Att bokföra och redovisa. Om hur viktigt det är att alltid följa reglementet och om hur man förväntas sträva efter att få in verksamheten i redovisningssystemets små förhandsbestämda lådor.

De två andra dagarna lärde jag mig hur man inleder en berättelse för att locka sina lyssnare. Hur man högläser för att underhålla och inspirera. Hur man improviserar tillsammans. Men mest av allt lärde jag mig att det är okej att misslyckas, att man dessutom ska tillåta sig att göra det. Som vuxna måste vi våga visa barnen att misstag är en del av att växa som mänska. En ibland nästan smärtsamt plågsam, men ändå väldigt nödvändig del.

Någonstans där mitt i hela alltet kände jag mig kluven. Hoppet från allt det strikta till det kreativa tänket kändes alltför stort. Från ett överflöd av ramar till vad jag uppfattade som inga ramar alls. Hur ska man kunna passa in i båda dessa världar? Utan att bli personlighetskluven och förvirrad.

Men sen förstår ni, fick jag lyssna till så kloka ord från den skådespelare som guidade oss i improns (improvisationsteaterns) spännande värld: någon slags ramar finns alltid. Det är till och med de yttre ramarna som ger den frihet som krävs. För att man ska våga sväva ut utan att ändå riskera att försvinna helt.

Vi behöver alltså hela kittet, vem hade trott det?

Inte jag.

Tomtar, vinkorkar och vassa tänder

En efter en plockas de fram ur sina lådor: pappersängeln med de brutna vingarna. Pafftomten med huggtänderna. Tjocka kartrörstomten. Magra träpinnetomten. Barnmatsburkstomten, vinkorkstomten och blomkruketomten.

Fortfarande är det huggtandstomten, tillverkad under barnets taggiga era, som är min absoluta favorit i alla kategorier. Nuförtiden är barnet självt nästan rädd för honom, men för mig blir det ingen jul förrän nämnda tomte illvilligt och vasstandat flinar åt oss från sin plats på hallväggen.

Under tiden som jag placerar ut alla dessa kreativa alster är det för det mesta tre frågor som jag brukar brottas med:

  1. Hur många tomtar hinner och förmår ett genomsnittligt barn tillverka under sin dagis- och skoltid?
  2. Finns det en gräns för dagis- eftis- och skolpersonalens fantasi när det gäller tomtetillverkning och därtill relaterad materialåteranvändning?
  3. När infinner sig i så fall en sådan gräns?

Ibland brukar jag också roa mig med att kasta in en bonusfråga bestående av om jag i juletid borde satsa på en karriär som vinkorksleverantör för tomtetillverkning, men det är kanske svårt att få någon lönsamhet i den typen av rörelse? Dessutom är det troligen inte den mest hälsosamma business man kan ägna sig och sin lever åt, om man vill leva till följande jul that is.

Nåväl, medan jag grunnar vidare på de stora och avgörande frågor som ofrånkomligen väcks den här tiden på året, vill jag passa på att önska Er alla en riktigt God Jul och ett lyckosamt år 2017!

Var rädda om varandra.

/ Linda