Tårarna rann och han skrattade så att det gjorde ont. Trots att han gillade maten gjorde frustningarna det nästan omöjligt att tugga. Och orsaken till det satt på andra sidan matbordet: en exakt lika gammal kille som levererade galenskap på galenskap. Egentligen omedveten om vilka ord han hävde ur sig, ändå totalt medveten om deras effekt. Hennes son. Och min.
Som små cyklade vi runt byn och lekte tillsammans. Som lite större diskuterade vi vart vi och våra moppar skulle ta oss på helgen. Vad vi ville ha på oss, vem vi allra helst ville träffa och hur man fixade till Lena Philipsons makeup. Ännu några år efter det körde vi fastspända i en turkos liten Fiat i diket. Orsak: hennes dvärgkanin som då satte sig tillrätta för att kissa i min famn. Kaninen och jag var inte bästisar, om man säger så.
Så har det fortsatt genom livet. Mellan varven har vi ofta träffats, ibland har det tagit lång tid mellan våra möten. Ändå har det aldrig blivit konstigt eller stelt mellan oss, utan vi har tagit vid där vi slutade. På ett sätt väldigt lika, på många andra sätt väldigt olika. Ändå med grundmurad och långvarig vänskap. Vänskap som tål och erkänner varandras (o)likheter.
Och igår när himlen var mörkt åskblå över slätten satt de där, sönerna. Skrattfrustande, precis som vi två så många gånger gjort tillsammans.
Och det kändes ganska fantastiskt.
/ Linda
Linda gillar läget 
Vad fint, de där vännerna är guld värda!
Det är dom 🙂