Klara, färdiga gå!

Efter fyra år längs vägen mellan Smedsby och Replot på väg till eller från olika möten, har jag hunnit fundera en hel del på både det ena och det andra. Mest det andra, faktiskt. Och efter lika lång tid känns det som om det kanske skulle vara läge att dela med mig lite av alla funderingar. Speciellt eftersom det inte är jag som efter det här bestämmer om det blir fyra nya år för mig, eller om min samhällsinsats nu kan anses vara avklarad.

Först och främst: vägarna blir bara i sämre i skick, men det vet vi ju alla så det behöver jag kanske inte lägga ner mer tid på. Ljus i tunneln finns dessutom när vi till sommaren har blivit lovade ny beläggning lite här och lite där. Hurra för det.

För det andra – och här kommer klarspråket så embrace yourselves som man brukar säga i Amirika. Både ni som är gamla i gamet och ni andra som kanske snart kastar er in i lokalpolitiken: ingen kan allt. Ingen står inne med alla svar. Ingen kan med säkerhet presentera den ultimata lösningen.

Dessutom:

Kom alltid ihåg att som förtroendevalda lokalpolitiker är vi alla olika. Med olika bakgrund. Olika erfarenheter. Och olika områden som vi kanske helst vill jobba för.

Och ytterligare:

Det kommer alltid att finnas lokalpolitiker som suttit med under många perioder. Som kan spelet och har byggt upp erfarenhet. Som vet i vilka trådar man ska dra och vad som lönar sig att göra. Sen har vi andra – typ jag – som för fyra och ett halvt år sedan för första gången klev in i sessionssalen. Som inte kunde spelet, som inte hade erfarenhet av det, som inte hade någon som helst aning om var nämnda trådar ens förvarades.

Och som om det inte räckte och blev över:

När jag klev in gjorde jag det i en kommun som existerat som en kommun sedan 1973. Och innan dess som fem enskilda kommuner. Här fanns alltså historia. Jag klev in i ärenden som behandlats under många års tid. I processer som påbörjats av andra personer. Som en av mina nya kollegor så klokt sa åt mig: Man börjar aldrig från rent bord. Och tro mig: ibland var det till och med svårt att lokalisera bordet under alla högar med dokument.

Så nu skriver jag alltså det här för att:

När juni månad kommer mot och såväl gamla som nya fullmäktigeledamöter ska bänka sig i sessionssalen vill jag att alla. Alla. Ska komma ihåg följande: ingen kan allt från början och så ska heller inte förutsättas, varken av de som funnits med länge eller de som då börjar på. Ödmjukhet krävs från båda hållen. Vägledning. Och tålamod. Från såväl gamla som nya.

Så till rävarna: ta hand om de nya. Lotsa in dem. Förklara. Men också lyssna till vad de har att komma med. De har eventuellt inte lång politisk erfarenhet men väl annan erfarenhet från andra områden.

Och till alla nya: ta till vara den erfarenhet som finns. Låt er bli vägledda. Lyssna. Men berätta också hur ni tänker – våga ställa frågor.

Alla med?

Och kom ihåg: man får aldrig bitas (även om lusten ibland faller  på).

Skilda vägar

På varsitt håll i mötessalen rafsade vi snabbt ihop våra saker. Hastade iväg ut för att hämta våra jackor. Klädde på oss och hängde väskorna över varsin axel, för att sedan nästan krocka med varandra när vi samtidigt skyndade ut genom ytterdörren. Jag är på väg på körövning! ropade hon. Jag ska till Alko efter en flaska vin! ropade jag. Sen knatade vi några snabba steg jämsides för att sedan sätta oss i bilarna och köra iväg åt varsitt håll.

Och då tänkte jag på hur skönt det ändå är att vi alla gillar olika saker. Någon blir glad av att sjunga i kör. En annan av det att få njuta av ett glas rött till den chilichoklad som hon idag fick som oväntad gåva (hurra för sådana överraskningar!). Medan en tredje antagligen knappt kunde vänta tills han eller hon äntligen skulle få komma hem, snöra på sig löpskorna och därefter ge sig ut en timme längs vägen. I höstmörker och snålblåst.

Vi gillar olika. Och vi är olika. På något vis finner jag tröst i den tanken. För tänk hur förutsägbart livet och tillvaron annars skulle bli. Om vi alla alltid höll med. Om vi alla gjorde de samma sakerna. Alltid. I nödfylld lust och lustfylld nöd. Hur skulle det se ut?

Tråkigt är bara förnamnet.