No shit?

Tänk er att det är en varm och vacker dag. Solen lyser från klarblå himmel och livet känns nästan som det där som en del mänskor brukar kalla ”drägligt”. Du och din vän rattar fram längs landsvägen. Pratar. Lyssnar på musik. Eftersom ni inte har bråttom behöver ni inte bry er om att ni kör på en av de gropigaste och kurvigaste landsvägarna i Finland, utan tar er fram i maklig takt och njuter. Med öppet tak.

Plötsligt ser ni en hög dynga på vägen. Men det är okej eftersom det är en landsväg som ni rör er på. Här bor mänskor som försörjer sig på jordbruk och den typen av material (dynga that is) behövs om våren.  För att grödorna ska börja gro och växa sig livskraftiga. Så ni kör vidare. Den av er två som råkar ha en fungerande näsa sniffar dock lite misstänksamt i luften: hur länge kan den lilla högen egentligen lukta? Svaret får ni ungefär en kilometer längre fram. Det är inte minihögen som luktar. Det är det sanslöst stora dynglasset på kärran till den traktor som kör framför er.

Ni befinner er alltså mitt emellan två byar. På en kurvig och smal väg med begränsat antal icke livsfarliga omkörningsställen. Sittande i en liten bil som accelerar från 0 till 100 på en halv timme blankt, något som medför att man ändå inte gör så många omkörningar. Någonsin. Och taket är fortfarande öppet. Det kunde man i och för sig stänga, men det kräver att man åker till sidan. Något som heller inte så gärna låter sig göras eftersom en lång rad av bilar ligger tätt bakom i väntan på sin chans att köra om.

Vad gör man då? Man håller andan. Tills det nästan svartnar för ögonen.

/ Linda