Ville du något?

Käre Herr Lord Al Mighty,

Jag skriver till dig eftersom jag inte klarar av att tolka de subtila vinkar som du har gett mig under dagen. Det kan förstås vara så att jag har drabbats av semesterhjärna eller så är jag bara allmänt dum – vad vet jag? Men istället för att grubbla mig tokig på vad det är som du egentligen vill säga mig, tänkte jag att det är bäst att fråga rakt ut. Rensa luften liksom.

Är det kanske så att du inte vill att jag ska cykla? Jag menar, i så fall finns det många sätt att säga just en sån sak på. Man behöver inte ha mig att kränga upp cykeln bakpå cykelställningen på min lilla Citroen för att sedan ratta iväg till grannbyn för att sedan YTTERLIGARE låta mig kämpa loss eländet och trampa iväg halvvägs till följande grannby innan kedjan hoppar av och kilar fast sig (något så förbannat). Ärligt sagt tycker jag sånt är snudd på småaktigt. Varför sa du det inte bara direkt, hemma på min gårdsplan?

Tro mig, jag om någon fattar att kommunikation är svårt. Men förstår du, det blir så lätt fel när man tassar på tå kring varandra. Själv håller jag som bäst på att lära mig att inte tassa utan stadigt lägga ner foten när det kommer till sådant jag vill eller inte vill.

Kunde vi alltså göra så att vi båda försöker göra lite bättre ifrån oss på den fronten?

Tack på förhand.

Ode till en Liten Bil

IMG_20170630_184051_831

Så smäcker och ljuv,

Så kärleksfullt trogen

Men gles som ett skjul

Och barnsligt omogen

 

Ännu en vinter vi har härdat ut

Väntat och längtat,

ska den aldrig ta slut?

 

När vinden blir varm

Då ger vi oss av

Från brådska och larm

Mot somriga hav

 

(officiell nedräkning härmed inledd)

 

 

 

 

 

 

 

Rabiat

_20170905_125446 (1)

Jag brukar tycka att jag är ganska bra på att köra bil. Faktiskt. Jag kan köra dieselbil, bensinbil och hybrid. Automatväxlad, manuellt växlad, paraplyväxlad och rattväxlad. Jag kan köra 60-tals bilar och bilar från 2000-talet. Blå bilar, röda bilar och bilar i princip vilken färg som helst. Dessutom kan jag utföra smärre reparationer på min Citroen Dyane från 1972. Ge mig lite ståltråd och silvertejp bara så har jag henne up and running in no time.

Jag är duktig på att köra både framåt och bakåt. Jag kan krypköra eller gasa infernaliskt och fickparkering behärskar jag kusligt bra. Ytterst ytterst sällan backar jag på någonting. Under mina tjugosju år bakom ratten tror jag bestämt att jag bara en gång har backat på någon annans bil och då med en minimal skråma som resultat – vilken jag naturligtvis skamset visade upp för bilägaren.

Men i söndags förstår ni, då tänkte jag att jag skulle ta igen allt det där. Rejält. Och tänkte dessutom som så att varför ska man fantasilöst ta sin egen bil och backa på någon annans när man har flera egna bilar och kan synka så att man använder egen plåt till hela alltet? Det vill säga Linda i sin bil A backar på Lindas bil B. Nej det har ni väl kanske aldrig tänkt på, eftersom det ärligt sagt inte verkar sådär alldeles smart. Men nu blev det så, med den påföljden att hon på bilden nu står där och skäms. Hon tror nämligen att det var hennes fel, stackarn, hon vars rutor immat igen under den höstligt kalla natten.

När jag har lugnat ner mig ska jag än en gång försäkra henne om att hon inte hade någon del i det hela. Att det är jag och ingen annan som ska stå till svars. Att hon fortsättningsvis är den bästa lilla bilen i världen. Och att det alltid kommer att vara hon och jag.

Mot världen.

Pavlovs hundar – och jag

IMG_20170630_184051_831

Reflexer är utmanande. Reflexer i kombination med något slag av uppfostran är snäppet värre. Föreställ er: person nyligen inkommen i visst kommunalt organ (jag) möter person som befinner sig i motsatt position i grannstad (kvinna, något äldre än undertecknad). Personerna hälsar på varandra och tar i hand varpå någon reflexmässigt NIGER! Jag skulle vilja skriva att den som gjorde detta absolut inte var yours truly, men skulle i så fall ljuga.  Vad är det för fel på mina knän? Varför går det aldrig ur? VARFÖR har jag varit så irriterande mottaglig för uppfostran?! Pavlovs hundar och jag typ: same same but different.

Med de förutsättningarna kunde man kanske tänka sig att jag i princip borde ha möjlighet att lära mig vad som helst. Utom då att komma ihåg att se till att alla bilfönster är stängda innan jag tvättar min lilla Citroen, det är något som bevisligen aldrig kommer att gå hem hos mig. Å andra sidan spelar det kanske ingen roll om ett fönster eller två är öppet, när hela bilen i övrigt läcker som ett såll.

Åh lifvet. Det outgrundliga.