Imorse klockan nio packade vi bilen full med kakor för att sedan ratta iväg till den lokala butiken. Under förmiddagen hjälptes vi där åt att kränga kakorna till förmån för den lägerskola som våra barn nästa läsår ska åka iväg på. Det var en varm dag. En god dag. En dag där vi tillsammans jobbade för ett gemensamt mål.
Några timmar senare underrättas jag om att ungefär samtidigt som vi med sikte på våra barns framtid gjorde detta, så har man några kilometer från det ställe där vi befann oss upptäckt att en annan människas framtid på ett brutalt sätt tagits från henne. Och det gör ont.
Ont att hon levt så nära men att jag ändå inte visste hennes namn. Ont att hennes liv måste sluta så, i det egna hemmet som för alla borde få vara en frihamn. Som är en frihamn för de flesta av oss. Som är trygghet.
Ont att det ibland är så fruktansvärt svårt att förstå sig på det här som vi kallar livet.
/ Linda
Linda gillar läget 