Imorse klockan nio packade vi bilen full med kakor för att sedan ratta iväg till den lokala butiken. Under förmiddagen hjälptes vi där åt att kränga kakorna till förmån för den lägerskola som våra barn nästa läsår ska åka iväg på. Det var en varm dag. En god dag. En dag där vi tillsammans jobbade för ett gemensamt mål.

Några timmar senare underrättas jag om att ungefär samtidigt som vi med sikte på våra barns framtid gjorde detta, så har man några kilometer från det ställe där vi befann oss upptäckt att en annan människas framtid på ett brutalt sätt tagits från henne. Och det gör ont.

Ont att hon levt så nära men att jag ändå inte visste hennes namn. Ont att hennes liv måste sluta så, i det egna hemmet som för alla borde få vara en frihamn. Som är en frihamn för de flesta av oss. Som är trygghet.

Ont att det ibland är så fruktansvärt svårt att förstå sig på det här som vi kallar livet.

/ Linda

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: