Shitsla!

… som Tofslan och Vifslan skulle ha uttryckt det om det inte varit redan år 1948 som de såg dagens ljus utan några decennier senare. Oj shitsla – vad åren passerar snabbt. Alldeles nyss klättrade jag i träd här på backen. Två gånger av tre föll jag även ner ur nämnda träd. Likaså vadade jag alldeles nyss omkring i våröversvämningarna där längst nere på vår tomt. Jag hade lika mycket vatten i gummistövlarna som utanför, men av erfarenhet visste jag att efter bara en liten stund så värms vattnet upp mellan tårna. Och väntar jag bara några stunder längre, tills alla mina kläder torkat på kroppen, så blir mamma inte fullt så arg på mig. Hon tyckte nämligen inte om att jag många gånger vadade med hela kroppen. Om man säger så.

And now… Nu har 41 år passerat. Fatta! Bara så där. Smärtsamt konkret blev det på fredagskvällen när vi tillsammans med goda vänner äventyrligt begav oss ut över kommungränsen och in till vår närmaste lilla stad. Planen var att äta gott, dricka gott och ha det lite smågemytligt. Någonstans där vid klockan 22 började dock min fyrtioettåriga kropp försynt viska små förförelseord i mitt öra: säng… bok... nattmacka… Men jag stod emot. Tänjde gränserna. Och kom inte hem förrän: 02.30, -ish. Småögd (något värre än vanligt) men mycket stolt över att vid denna sena timme vara vaken.

Å andra sidan märker jag inte överdrivet av de 41. Jag får fortfarande il av trädklättringsskov, även om jag måste tillstå att jag sällan utövar det. En rejäl våröversvämning säger jag inte nej till heller. Garderar mig dock med högre stövelskaft nu för tiden. Alternativt undviker att gå fullt så långt ut. Mind you, jag har ju inte helt undgått utvecklingen under alla dessa år… Och skall jag vada med hela kroppen så gör jag det under kontrollerade former. Typ. Jag vill ju inte gå och dra på mig någon förkylning. Gamlaste människan.

/ Linda