Same old, same old

Jahappsan. Så är man då 41: hur känns det? Jo tackar som frågar, det är väl helt okej. Efter många års träning börjar lagret av underhudsfett så småningom tjocka till sig, vilket har den trevliga effekten att min näsrygg även den blir fylligare. Något som i sin tur resulterar i att mina små blå som tidigare trängts alldeles intill nämnda näsrygg så sakteliga börjar förflytta sig ut mot periferin. Inte så att jag ännu utvecklat hästseende men ändock en klar utseendemässig förbättring. När det gäller ögonen kan även nämnas att jag inte längre behöver anstränga mig för att se pigg ut. Varför? Det är helt enkelt inte möjligt. Samtidigt som ögonen sakta pressas utåt blir ögonlocken allt tyngre och gör därmed sitt bästa för att stillsamt söka sig ner mot kinderna. Det är alltså no longer possible att arrangera ögon och omkringliggande anletsdrag till något i hoppsanhejsan-stil. Något som jag vill tacka livet för, eftersom det sist och slutligen är ganska skönt att inte behöva känna någon press på sig. Kan jag inte se alert ut så kan jag inte.

Det tilltagande fluffet har även andra trevliga bieffekter: med hjälp av tyngden från den utökade kroppsmassan har mina fötter blivit en halv till en storlek större. Jag behöver inte längre leta skor intill barnhyllorna utan kan nu modigt stega fram till vuxenhyllan för att där välja och vraka mellan storlekarna 36 och 37. Skönt även det, vem vill hela livet gå omkring i prickiga skor med små rosetter på? Någon? Tänkte väl det. Sen vet jag väl inte om det går att söka fler fördelar som kan hänföras till kategorin viktökning slash ålder. Men enligt mig är ovan nämnda alldeles helt tillräckligt. Vem kunde ana att it pays off to bli äldre?

Annat då? Finnarna och pormaskarna börjar äntligen avta. Fatta! Allt de behövde var typ 27 år för att de skulle torka ut. Vem hade trott att det skulle hända? Jag behöver heller inte skämmas då jag sjunger för mig själv när jag är ute och går med hunden. Vid mötet med yngre och coolare förmågor skakar de bara på huvudet och tittar medlidsamt på mig medan de hoppas att det aldrig ska hända dem. Däremot pekar de inte finger och frustar hysteriskt bakom min rygg. Med ålderns rätt får jag alltså offentligt tiddelipomma om jag vill. Och grande finale: trots att det är svinkallt måste jag inte gå ut utan mössa längre. Jag får bäst jag vill sunka omkring i min stickade älsklingsmössa. Högst osnygg men ytterst varm om öronen.

Så låt mig konkludera, dra ihop och sammanfatta det hela: varen inte rädda för att åldras… det blir bara bättre.

ålder

/ Linda

Shitsla!

… som Tofslan och Vifslan skulle ha uttryckt det om det inte varit redan år 1948 som de såg dagens ljus utan några decennier senare. Oj shitsla – vad åren passerar snabbt. Alldeles nyss klättrade jag i träd här på backen. Två gånger av tre föll jag även ner ur nämnda träd. Likaså vadade jag alldeles nyss omkring i våröversvämningarna där längst nere på vår tomt. Jag hade lika mycket vatten i gummistövlarna som utanför, men av erfarenhet visste jag att efter bara en liten stund så värms vattnet upp mellan tårna. Och väntar jag bara några stunder längre, tills alla mina kläder torkat på kroppen, så blir mamma inte fullt så arg på mig. Hon tyckte nämligen inte om att jag många gånger vadade med hela kroppen. Om man säger så.

And now… Nu har 41 år passerat. Fatta! Bara så där. Smärtsamt konkret blev det på fredagskvällen när vi tillsammans med goda vänner äventyrligt begav oss ut över kommungränsen och in till vår närmaste lilla stad. Planen var att äta gott, dricka gott och ha det lite smågemytligt. Någonstans där vid klockan 22 började dock min fyrtioettåriga kropp försynt viska små förförelseord i mitt öra: sängbok... nattmacka… Men jag stod emot. Tänjde gränserna. Och kom inte hem förrän: 02.30, -ish. Småögd (något värre än vanligt) men mycket stolt över att vid denna sena timme vara vaken.

Å andra sidan märker jag inte överdrivet av de 41. Jag får fortfarande il av trädklättringsskov, även om jag måste tillstå att jag sällan utövar det. En rejäl våröversvämning säger jag inte nej till heller. Garderar mig dock med högre stövelskaft nu för tiden. Alternativt undviker att gå fullt så långt ut. Mind you, jag har ju inte helt undgått utvecklingen under alla dessa år… Och skall jag vada med hela kroppen så gör jag det under kontrollerade former. Typ. Jag vill ju inte gå och dra på mig någon förkylning. Gamlaste människan.

gummistövlar

Rekommenderas

/ Linda