Same old, same old

Jahappsan. Så är man då 41: hur känns det? Jo tackar som frågar, det är väl helt okej. Efter många års träning börjar lagret av underhudsfett så småningom tjocka till sig, vilket har den trevliga effekten att min näsrygg även den blir fylligare. Något som i sin tur resulterar i att mina små blå som tidigare trängts alldeles intill nämnda näsrygg så sakteliga börjar förflytta sig ut mot periferin. Inte så att jag ännu utvecklat hästseende men ändock en klar utseendemässig förbättring. När det gäller ögonen kan även nämnas att jag inte längre behöver anstränga mig för att se pigg ut. Varför? Det är helt enkelt inte möjligt. Samtidigt som ögonen sakta pressas utåt blir ögonlocken allt tyngre och gör därmed sitt bästa för att stillsamt söka sig ner mot kinderna. Det är alltså no longer possible att arrangera ögon och omkringliggande anletsdrag till något i hoppsanhejsan-stil. Något som jag vill tacka livet för, eftersom det sist och slutligen är ganska skönt att inte behöva känna någon press på sig. Kan jag inte se alert ut så kan jag inte.

Det tilltagande fluffet har även andra trevliga bieffekter: med hjälp av tyngden från den utökade kroppsmassan har mina fötter blivit en halv till en storlek större. Jag behöver inte längre leta skor intill barnhyllorna utan kan nu modigt stega fram till vuxenhyllan för att där välja och vraka mellan storlekarna 36 och 37. Skönt även det, vem vill hela livet gå omkring i prickiga skor med små rosetter på? Någon? Tänkte väl det. Sen vet jag väl inte om det går att söka fler fördelar som kan hänföras till kategorin viktökning slash ålder. Men enligt mig är ovan nämnda alldeles helt tillräckligt. Vem kunde ana att it pays off to bli äldre?

Annat då? Finnarna och pormaskarna börjar äntligen avta. Fatta! Allt de behövde var typ 27 år för att de skulle torka ut. Vem hade trott att det skulle hända? Jag behöver heller inte skämmas då jag sjunger för mig själv när jag är ute och går med hunden. Vid mötet med yngre och coolare förmågor skakar de bara på huvudet och tittar medlidsamt på mig medan de hoppas att det aldrig ska hända dem. Däremot pekar de inte finger och frustar hysteriskt bakom min rygg. Med ålderns rätt får jag alltså offentligt tiddelipomma om jag vill. Och grande finale: trots att det är svinkallt måste jag inte gå ut utan mössa längre. Jag får bäst jag vill sunka omkring i min stickade älsklingsmössa. Högst osnygg men ytterst varm om öronen.

Så låt mig konkludera, dra ihop och sammanfatta det hela: varen inte rädda för att åldras… det blir bara bättre.

ålder

/ Linda

Shitsla!

… som Tofslan och Vifslan skulle ha uttryckt det om det inte varit redan år 1948 som de såg dagens ljus utan några decennier senare. Oj shitsla – vad åren passerar snabbt. Alldeles nyss klättrade jag i träd här på backen. Två gånger av tre föll jag även ner ur nämnda träd. Likaså vadade jag alldeles nyss omkring i våröversvämningarna där längst nere på vår tomt. Jag hade lika mycket vatten i gummistövlarna som utanför, men av erfarenhet visste jag att efter bara en liten stund så värms vattnet upp mellan tårna. Och väntar jag bara några stunder längre, tills alla mina kläder torkat på kroppen, så blir mamma inte fullt så arg på mig. Hon tyckte nämligen inte om att jag många gånger vadade med hela kroppen. Om man säger så.

And now… Nu har 41 år passerat. Fatta! Bara så där. Smärtsamt konkret blev det på fredagskvällen när vi tillsammans med goda vänner äventyrligt begav oss ut över kommungränsen och in till vår närmaste lilla stad. Planen var att äta gott, dricka gott och ha det lite smågemytligt. Någonstans där vid klockan 22 började dock min fyrtioettåriga kropp försynt viska små förförelseord i mitt öra: sängbok... nattmacka… Men jag stod emot. Tänjde gränserna. Och kom inte hem förrän: 02.30, -ish. Småögd (något värre än vanligt) men mycket stolt över att vid denna sena timme vara vaken.

Å andra sidan märker jag inte överdrivet av de 41. Jag får fortfarande il av trädklättringsskov, även om jag måste tillstå att jag sällan utövar det. En rejäl våröversvämning säger jag inte nej till heller. Garderar mig dock med högre stövelskaft nu för tiden. Alternativt undviker att gå fullt så långt ut. Mind you, jag har ju inte helt undgått utvecklingen under alla dessa år… Och skall jag vada med hela kroppen så gör jag det under kontrollerade former. Typ. Jag vill ju inte gå och dra på mig någon förkylning. Gamlaste människan.

gummistövlar
Rekommenderas

/ Linda

I’m not an Angry person

… eller som vi något modifierat uttrycker oss i min lilla by: jag är inte en arg person. Av naturen that is. Allra helst vill jag verkligen vara glad, god och snäll. Tyvärr är det egenskaper som kanske inte tillfullo kommer till sin rätt i denna värld. Alltför ofta borde man istället tvinga sig själv till att använda händer och tänder i sin iver att komma framåt och uppåt. Den som snällt står i kö och väntar får tyvärr många gånger se sig förbigången på antingen den ena eller andra sidan.

Nåväl. Det var inte köbildning det skulle handla om nu, varken i metaforiskt syfte eller direkt från true reality. Häromkvällen satt jag med tre av mina allra käraste hjärtevänner och diskuterade utmaningarna med att leva i denna vår värld av i dag. Främst då utmaningarna som föds ur det mänskliga samspelet… vare sig det utspelar sig mellan enbart vuxna eller mellan vuxna och barn. I denna diskussion poängterade jag då resolut att jag inte är en arg person. Ett uttalande som får mina vänner att skratta rått åt mig. ”Daah, har du inte fattat det än?” Typ. Och jag blir inte upprörd på dem (bara lite) för jag tycker ju om dem så väldans mycket.

Men faktum kvarstår. Det är jobbigt att gå emot sin natur. Varför ska det vara så svårt att få människor att lyssna på en då man ber snällt? Varför måste man ta till fulrösten för att någon överhuvudtaget ska höja ögonbrynen? Vart har respekten för våra medmänniskor försvunnit? Oberoende av om jag pratar med en sjuttioåring eller en tioåring så är det en annan människa jag har mitt emot mig. Och denna människa ska bemötas hänsynsfullt och med respekt. Och ja… jag blir ledsen å alla våras vägnar, både barns och vuxnas. Jag tänker inte spekulera hur det gått så här och vart vi är på väg: men kunde vi inte alla ta oss i kragen? Ingen av oss borde tvingas att ta till fulrösten när vi ber om en enkel sak.

Punkt.

Påminner om en arg Linda...
Mycket snarlik en arg Linda – vet inte riktigt hur hon ska få till det…

/ Linda

Trött shall be thy middlename

Har ni någon gång varit med om att ni efter en lång dag med många människomöten kommer hem för att mötas av er bild i spegeln? Själva spegelbilden är i och för sig helt okej, det är trevligt att konfronteras av ett sympatiskt och vänligt sinnat ansikte. Problemet ligger lite längre ner. Någonstans där på mitten av kroppen, en bit snett till vänster om er bellybutton. I de trakterna, -ish, möts ni av en öppen dragkedja: från höften ända upp till armhålan. Och just där, där dragkedjan borde ha varit prydligt stängd, ser ni istället en 10 cm. stor glipa och fluffig mage gånger flera. Sånt är inte roligt. Inte alls. Tack och lov är det vinter så den person som råkade ut för detta (jag  nämner inga namn men det är en till mig närstående person, mycket nära om vi säger så) hade ett svart linne innanför. Men i alla fall…. Man blir så trött.

Det är heller inte roligt de gånger som man efter en lång och intensivt rolig kväll i goda vänners lag kommer hem och möts av sin bild i spegeln. Och ja, än en gång kan konstateras att människan man ser på egentligen är ganska gullig och fin… men vad är det egentligen hon har mellan framtänderna? Är det… svartpeppar? En bit gammal sallad? Eller vad i hela friden åt vi på restaurangen?

Ni förstår kanske nu vart det är jag vill komma? Samma sak gäller nämligen för: kvarhängande prislappar modell större, kvarglömda papiljotter i nacken (man ser ju aldrig dem), halvöppet blixtlås, toapapper i skon, strumpbyxor som hänger ut ur byxbenet…. ALLT smågenant och lite till. Jag tycker inte om sånt, inte det minsta. Och nu tycker jag att vi måste få ett slut på det här.

Därför förklarar jag härmed denna dag som början på en ny tid. En tid där vi alla ytterst hänsynsfullt upplyser varandra om sådant som vederbörande själv inte lägger märke till. Vad det än må vara. Basta!

papiljott
Icke kvarglömd papiljott

/ Linda