När jag för första gången muntligt skulle tentera en kurs tänkte jag fråga min föreläsare om jag fick ta med ett tangentbord. En atrapp so to speak. Några av er kanske stilla inom er undrar varför ville människan ta med ett sånt? Så låt mig förklara: mina ord måste färdas via händerna. För att få någon reda i mina tankar måste jag skriva ner dem först. Efter att jag så småningom skrivit ner dem kan jag sedan betrakta virrvarret av ord och meningar för att slutligen börja redigera, stryka och lägga till. Det är inte förrän jag kommit så långt som jag börjar känna mig redo att dela med mig. Ni kanske tycker att det låter som ett alldeles för omständigt sätt att kommunicera. Och ja, jag kan absolut hålla med er. Tyvärr kan jag inte göra något åt det i mitt fall. Så här fungerar jag.

Det finns dock dagar när orden inte infinner sig. Dagar när det inte hjälper att sitta vid sitt älskade tangentbord. För hur man än vrider och vänder på livet så känns det fel. Hur man än vrider och vänder på tankarna så vill orden inte infinna sig. Kanske är det så att det inte finns några passande ord kvar? Inga ord som kan förklara, inte heller lindra eller lätta? Svårt att säga. Nu kan jag dock än en gång konstatera att livet inte alltid är rättvist. Att det när man minst av allt anar någonting kan visa sig från sin allra mest gemena och obehagliga sida.

När livet överrumplar oss på det här viset så reagerar vi alla på olika sätt. Någon kanske gör som gråterskorna i Mellanöstern och klagar högt i offentligheten, medan andra tyst sluter sig kring det hemska. Själv reagerar jag med att sluta skriva. Prata blir plötsligt inga problem för mig, men mina händer vägrar röra tangentbordet. Kanske är det så att de inte vill lämna några spår av det otäcka? Någon annan förklaring har jag inte lyckats finna. Eller så är det helt enkelt så att de bara vill producera glada tankar och då är det kanske på tiden för också dem att förstå att livet tyvärr inte består av happy thoughts allena. Livet är så mycket mer, vare sig vi vill det eller ej.

lila blommor

/ Linda

2 reaktioner på ”När orden inte räcker till

  1. Lotta skriver:

    Vad är det för obehagligt som hänt? Det är ju naturligt att kroppen och hjärnan måste få sörja ifred, sedan när man lyckas börja reflektera över vad som hänt kommer orden förhoppningsvis tillbaka.

    1. linda3a skriver:

      Det är den stora ”vad är meningen med livet frågan” som gnager mig… Jag har svårt att finna mening i, eller att överhuvudtaget förstå att så många människor runt om mig blir allvarligt sjuka, såväl vuxna som barn. Där räcker inte orden till, när barn som har hela livet framför sig måste drabbas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: