And now it is. Over. En månads intensiv och stirrig förväntan har med ens bytts ut mot avtrubbad chokladdvala och högar av omslagspapper lite här och var. De nya leksakerna börjar så småningom vara genomtestade, byggsatserna ihopbyggda och alla nya varma plagg har testas för eventuell stickighet. Här kör vi enligt skalan måttligt ylande = inget stick, mycket ylande = mycket stick. Som tur är har vi begåvats med fantastiska tomtemoror som alltid levererar almost stickfria items. Enorm yrkesskicklighet kombinerat med modernt garn kan som ni säkert alla vet åstadkomma nästan hur släta plagg som helst. Det tackar vi för. Tack!
Annat var det förr när undertecknad av den snälla tomten erhöll en ny stickad outfit. Alltid. Årligen. Under minst tio års tid. Föreställ er Linda i nystickat från topp till tå… och här snackar jag mössa, tröja, vantar, yllekalsonger och…. tadaaaa: sockor! Det är kanske inte så konstigt att jag var ett mycket rundlätt litet barn eftersom jag så fort jag rörde mig piercades av miljoners små illvilliga yllemikrober. ”Å så rund och gosig hon är” sa alla tanterna. Ha säger jag bara! Och ha igen. Skulle jag ha varit något mer handfast och atletiskt byggd skulle jag garanterat ha konfiskerat min mors stickor innan hon hann säga ylle.
Fast nu råder ännu julens och tacksamhetens tid – så nu glömmer vi det! Alla klappar är bra klappar, visst mamma? Och jag älskar ju dig ännu så ingen skada skedd. Vi försöker istället bevara lite av friden ännu några dagar. Även om det stundvis är svårt när chokladdvalan plötsligt peakar och avbryts av häftiga sockerrus. Lätt irriterade ordutbyten tar då vid för en stund innan lugnet och halten av choklad åter jämnar ut sig i våra julstinna kroppar. Ja herreminje, några dagar till…
/ Linda
Linda gillar läget 