Känner ni till den där känslan som man kan få ibland – den där känslan av att ingenting är roligt? Inte kul. Inte spännande. Ej heller andlöst, omtumlande eller utmanande. Allting bara är. Segt, långsamt och nästan outhärdligt vardagligt. Den känslan har idag infunnit sig hos undertecknad. Den förnuftiga delen av mig påpekar lite försynt att så ska det vara efter flera stora helger. Efter att man muntert svingat sig runt granen, fått klappar i mängd och ätit julegröt i oanade kvantiteter. Japp, då ska det vara tråkigt. Men måste det vara så fruktansvärt seeeegt? Kan jag snälla rara inte återfå helst lite städlust? En ytte-pytte-aaaaning??
Jag orkar nämligen inte se på alla tomtar längre! Mina tår krullar sig i frustration över allt rött, grönt och änglalikt som häckar här och var i huset. Och granen gör mig vansinnig trots att den inte ens har förstånd att barra för att det är en ju en LÅTSASGRAN med SKRIKIGA lampor! Men även om jag inte orkar se hela eländet orkar jag heller inte plocka bort det för då måste jag ju hämta julpyntlådan i vansinnesskrubben. Plocka ihop alla obehagliga tomteattiraljer. Plocka ner tiotusen bollar-pynt-glitter-grejer ur granen. Montera ihop vår bad excuse for a julgran. Hämta upp granlådan ur vansinneskällaren. Slå ner graneländet i lådan (för den är ju alltid sjuttio gånger större än när man tog ut den ur lådan). Sen med livet som insats bära in lådor i skrubb och källare. Och jag orkar bara inte.
Har ingen lust. Vill inte. Tänker inte. Denna kväll utnämns härmed till the kväll of the gnäll. Passa er!
/ Linda
Linda gillar läget 