Den observante har kanske noterat att jag inte bloggat så aktivt under den senaste tiden. Eller som man också kunde uttrycka det: jag har inte bloggat. Alls. Här har rått total stiltje, något som resulterat i det häpnadsväckande antalet av noll inlägg sedan den 17 november. Men varför kanske ni frågar er, hon brukar ju säga att hon tänker bättre när hon skriver. Innebär det här att hon inte TÄNKT ALLS? På nästan en månad?! Sen kanske några av er säger att ni alltid vetat om att hon är blond – men att hon var så blond hade ni ingen aning om. Snabbt åtföljt av ett ”Stackars hennes man alternativt son/mor/far/hund/syster” och så vidare dit bortåt…
Ja jag är sanslöst blond, men låt mig trösta er med att jag de facto har tänkt. Alldeles för många tankar och alldeles för jobbiga sådana. Jag har utnyttjat tiden till att samla alla för och emot tills jag slutligen format dem till något slags beslut. Vånda, ve och klagan har förenats i någonting positivt som trots att det kanske stänger någon dörr eventuellt, i den bästa av världar, kommer att öppna andra dörrar.
Ibland kommer man till en punkt i livet där man helt enkelt måste stilla sig, dra efter andan och våga språnget. Och här är jag nu, snart utanför den fantastiskt roliga sfär där jag befunnit mig de senaste åren. Beredd att fullfölja det jag påbörjat. 
/ Linda
Linda gillar läget 