Linda gillar läget

I fredags var det så dags för årets upplaga av personaljulfest. Eftersom jag varit involverad i planeringsprocessen har jag ganska länge – uppskattningsvis hela hösten – varit medveten om vilket datum som gäller. Ingen stress har jag dock tagit. None what so ever. Jag skulle ledigt kunna räkna upp ett trettiotal klicheér kring hur avspänd och relaxed jag var inför kvällen: lugna puckar, is i magen och jada-jada-jada. Här vilade inga bekymmer, jag hade allt under kontroll!

Till en av planeringsgruppens uppgifter hörde att infinna sig på plats något tidigare än alla andra. Alla vet vi ju att oförutsedda händelser alltid händer fem minuter innan gästerna kommer och vår uppgift var att i det längsta försöka undvika sådant. En omöjlig uppgift förvisso, men vad gör man? För att jag skulle kunna infinna mig tidigare på jobbet måste jag även hemma påbörja min make-over något tidigare. Men det var fortfarande inga problem. Klänning hade jag sedan tidigare, damiga strumpbyxor var inköpta och kajalen nyvässt. Som grädde på moset hade jag köpt en underklänning som stramade åt och lyfte upp på precis rätt ställen. Vad skulle kunna gå fel? Allt visade det sig. Precis allt – från början till slut.

Eftersom jag för att hinna i tid borde starta 17.30 sharp, tog mitt lugna och svala jag en välbehövlig dusch en timme tidigare. Nice and easy som Zeb Macahan sa. Lugn och fin fiffade jag till håret. Lika lugn och fin påbörjades sminkning. Som vanligt fick jag inte mina ögon att se stora ut, kanske beroende på att de är väldigt små. Inte heller ögonfransarna blev någon höjdare – men vad gör man när man råkar se ut som jag: småögd, kortfransad och rosa i skinnet? Man gör det bästa av situationen.

Klockan 17.15 drog jag alltså på mig min wonderunderklänning och sträckte mig sedan efter de nyinköpta strumpyxorna som visade sig vara a) fel nyans av grå b) tåförstärkta. Här någonstans kände jag hur pulsen ökade. Det är helt enkelt inte möjligt att ha tåförstärkta strumpor när skorna är öppna i tårna. Så jag bet ihop och började gå igenom mitt vansinneslager av begagnade sådana. Under ve och klagan förkastade jag par efter par tills jag fann ett exemplar som var osannolikt helt.

För att jag ska lyckas få på mig ett par tunna strumpbyxor utan att de ska gå sönder måste jag ha fingervantar på mig. Ja fingervantar. Har man osannolikt torra händer räcker det nästan med att bara se på ett par strumpbyxor för att de ska tappa maskor i ren förskräckelse. Fram till vantlådan alltså för att där inse att alla fingervantar har flyttat från vårt hus. Snabbt snabbt på med ett par tumvantar för att sedan svära byxorna på mig. Nu, började det bli lite ansträngt, men jag hade ännu förståndet i behåll och insåg att det inte var läge att ge upp nu när det bara är klänningen kvar.

Under Lamaze-andning drar jag sedan på mig min klänning. En klänning som jag, mind you, inte har prövat sedan ifjol. Här skulle man ju kunna tycka att det skulle ha varit klokt att pröva den lite på förhand. MEN NU GJORDE JAG JU INTE DET. När jag ålat mig in i hela härligheten inser jag följande: a) jag har ätit lite mer under år 2012 än jag gjorde under år 2011 b) min åtstramande och upplyftande underklänning syns överallt. Och det ska den inte göra – den ska inte synas alls. Av med klänningen. Av med underklänningen varpå en febril jakt på underkläder med rätt dimensioner inleds. Och här släpper det. Totalt. And the vansinne is back.

Efter tre evigheter av grym frustration hittar jag slutligen någonting som inte skiner fram precis överallt. Högröd, svettig och fruktansvärt korvig i hullet utan någonting som håller in och pushar upp, kastar jag på mig jackan och skenar ut till bilen. Utan mina fina skor. Utan min vinflaska. Och tio minuter för sent.

Men sen mina vänner, hade jag en riktigt trevlig kväll.

/ Linda