Femma Nolla

Under Trettondagen  slog vi till och firade en femtioåring. Vem det var? Eftersom jag inte vill lämna ut någon här på bloggen, speciellt inte någon som från början absolut inte hade tänkt fira, kan vi säga så här: jag har två systrar – och det var en av dem. Mer kommer ni inte att få ur mig.

I och med att hon gått ut med att hon inte ville fira beslöt vi att istället fira åt henne (efter att ha fått klartecken naturligtvis,  totalt hänsynslösa är vi inte). Vi fixade mat, dukade snyggt, gnodde på och hade oss. Som de små mössen i Askungen fast i något mer omfångsrik upplaga (här sticks inga armar genom nålsögon längre). Sen åt vi alla tillsammans. Det minsta lilla partydjuret snart ett halvt år gammalt, det äldsta snart 80.

Efter maten tittade vi på film från när de stora barnen var små. Solbrända ungar som sprang över klippor och hoppade från bryggor. Och även om det ibland kanske känns som om det skulle ha varit igår, har det gått en hel del år sedan dess. Nu har till och med första barnbarnet anlänt till henne som åtminstone på utsidan är den tuffaste av oss.

Det är hon som ända sedan hon var liten har fixat allt ”själv”. Hon som enligt familjesägnen blev född för att våra föräldrar överhuvudtaget skulle veta att de hade barn. Det är nämligen viktigt med motstånd, viktigt med någon som går åt andra hållet. Åt sitt eget håll. Och för min del får jag bara tacka och ta emot, jag som under tonåren fick surfa fram i dyningarna efter henne.

Det är hon som alltid säger de mest plågsamma sanningarna. Hon som alltid hjälper med vad man än behöver ha hjälp med. Hon som beslutsamt river väggar och bygger hus. Hon som ännu vill och kan själv. Hon som för några år sedan skrämde oss så.

Och hon som vi är så glada över att vi får ha kvar.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s