Att inte förstå

I dagarna har vi fått läsa exempel på hur Migri motiverar sina avslag, men ändå i sin godhet ”godkänner som faktum att  du blivit utsatt för misshandel genom att man rivit ut dina tänder, borrat i dina händer, slagit dig med kniv, dragit dig bakom en bil samt…” Så behandlas mänskor år 2016, ändå avslås deras begäran om att inte sändas tillbaka till hemlandet, därför att ”din rädsla för att återvända hem inte är objektivt begrundad”. Migrationsverket i all sin vishet tror nämligen inte att personen ifråga skulle vara utsatt för fara när de återvänder.

Tror.

Och jag förstår verkligen inte. Vilken typ av mänska som kan fatta sådana beslut. Som kan formulera dessa horribla meningar med sådan fruktansvärd beskrivning av det som någon tvingats genomlida. Som kan få en annan mänska att skriva ner dessa beslut för att därefter lägga texten i ett kuvert och sända till mänskan ifråga. Och sen gå hem till sin egna familj och sova tryggt i förvissningen om att ingen kommer att dra ut hens tänder. Ingen kommer att borra i deras händer, slå dem med kniv. Eller binda fast dem för att sedan dra dem bakom en bil.

Ingen. De får sova lugnt.

Om de kan.

Igår fick jag lyssna till en annan historia. Om en ensam mamma som tillsammans med sina små barn i fyra år väntat på besked om de ska få stanna i vårt land. Fyra år. Av förlamande ovisshet. I trygghet för stunden, men inte mer.

Trots att jag inser att det är svåra processer och är medveten om att vi inte kan hjälpa alla. Trots att jag inser att det inte räcker med att förvara alla dessa mänskor, att vi också måste kunna ge dem dagar med innehåll och mening. Så förstår jag ändå inte vilken typ av mänska som kan fatta och skriva ner de här besluten.

Och fortfarande leva med sig själv.

Tänk giraff

När livet mellan varven kommer upp i en så där ganska lagom hastighet, är det bra att ha vissa minnesbilder eller regler som för en tillbaka till verkligheten. Regler som hjälper en att fokusera och hålla reda på vad det är som man för stunden egentligen håller på med, och inte allt det där som man istället tycker och tror att man borde göra. Annars är det nämligen lätt hänt att vissa saker automatiseras och man snabbt verkställer utan att tänka efter. Och då kan det lätt gå galet, för att uttrycka det milt.

Själv har jag upptäckt att en av de bästa och mest användbara minnesregler jag har (jämsides med tänk Nokia)  är: tänk giraff. Detta eftersom jag kör mycket och byter mellan bilar som beroende på var de är tillverkade, har tanklocket på olika sidor. (Här vill jag ju inte verka intolerant och uttrycka något elakt om andra länder och deras biltillverkning: men hur tänkte britterna, egentligen? Varför måste just de vara tvärtom?)

Men britterna har jag överlistat. Eller egentligen var det giraffen i Givskud Zoo som gjorde det åt mig, när han för några år sedan med bestämda kliv stegade fram mot vår bil och lutade sig ner över vänster sida för att sedan njutningsfullt slicka tanklocket med sin snudd på meterlånga och mycket blåa tunga. Att efter det glömma var man har tanklocket är helt enkelt inte möjligt. Eller jo, det är det ju naturligtvis. De dagarna när man är stressad och det råkar sig så att man kör den av bilarna som har tanklocket på FEL STÄLLE (Oh but yes Sir!). Men då andas man bara lugnt, tänker giraff, och kör bilen till rätt sida.

Och vet ni det är inte allt. Under de senaste dagarna har jag kommit till insikt om att det att tänka giraff också är användbart på en hel del annat här i livet.

Men det får vi ta en annan gång. Man måste veta sina begränsningar.