Hur har någon kunnat göra så? Döpa båtstackaren till ”Vindöga”? Hon kan väl inte rå för att hennes lanternor är något sneda? Under gårdagens promenad längs kajen i Stockholm blev jag mycket förorättad å hennes vägnar. Över hur man behandlat henne. Över oss mänskovarelser som så vårdslöst handskas med ord och benämningar. Över det faktum att vi dels har så svårt för att sätta oss in i någon annans situation, och dels alltför ofta glömmer att se helheten och begrunda det vi har framför oss.
Varför lär vi oss aldrig? tänkte jag.
Men mitt i all min upprördhet insåg jag att det ju inte alls var frågan om någon brist på empati. Inte heller var det någon form av lyteskomik. Båten måste ju i rimlighetens namn heta Vindöga som i: den punkt på horisonten varifrån vinden synes blåsa. Ett mycket passande och vackert namn alltså.
Så jag behövde inte ringa rederiet. Eller pressen. Eller skrika högt på fejjan att HUR I HELA FRIDENS NAMN TÄNKER NI? Utan jag fick lugnt tassa vidare, några lärdomar rikare: titta ordentligt på det du har framför dig. Lyssna ordentligt till det du hör. Vad ser du – vad hör du? Vad har hänt som har lett fram till det här – varför ser och hör du det? Och tänk sedan efter innan du öppnar munnen, lyfter pennan eller hamrar på tangenterna.
Och skulle det vara så att man råkar ut för att någon faktiskt kallar en Vindöga, är det troligtvis bäst att först försöka konfrontera personen ifråga, mano a mano. Antingen finns det någon slags motivering bakom det hela, eller så finns det ingenting (som i mitt Vindöge-fall). Alltför ofta missuppfattar vi varandra, missuppfattningar som kan få obehagliga (och många gånger onödiga) proportioner.
Ingen av oss är nämligen sådär hoppsanhejsan på att handskas med ord eller varandra. Men med det inte sagt att vi inte skulle kunna bli bättre.
Där har vi något att jobba på i många olika sammanhang, typ i …. politiken?
Jag tycker att vi börjar idag.