Du vet det, och jag vet det

Sa han, läkaren. Men det var domedagspredikan och nu pratar vi inte mer om det. ”Vem är jag förresten att säga åt dig hur du ska leva, jag som ser ut så här?” sa han sedan, och klappade sig förnöjt på sin egen lilla trivselmage. Efter det diskuterade vi vidare. Om det där med att ta hand om sig själv och sin kropp. Om motion, vikt och andningsövningar. Allt för att undvika att de sista åren blir, som han sade … blå.

De som känner mig vet att jag är en ganska slemmig typ. För många år sedan uttryckte sig till och med en (annan) läkare på det sättet i det intyg han skrev för vidarbefordran till skolan: ”Linda är en mycket slemmig flicka”. Tur att vi har humor hela bunten och förståelse för att språk har sina utmaningar, annars kunde vi lätt ha blivit stötta över hans formulering.

Men nu slirar jag som vanligt iväg. Den poäng jag försöker få fram är hur befriande det var att få sätta sig ner framför en läkare som pratade klarspråk. Som på riktigt var intresserad av mig och mitt mående. Som inte bara gick genom den årliga checklistan utan också tog sig tid och därför lärde mig nya saker om det tillstånd som jag ändå levt i och med i hela mitt liv: ”Hur är det med hjärtat – har du det på fel sida?” frågade han. Men nej, det kollade man tidigt upp att så inte är fallet. Även om det finns sådana av mina tämligen sällsynta diagnoskollegor som också lider av situs inversus med spegelvändning av de inre organen. Mitt hjärta slår där det ska. Ibland alldeles för mycket för saker som det kanske inte borde varva upp för, men också det är en annan historia.

Primär ciliär dyskinesi. Immotile cilia syndrome. Kartageners syndrom.

Den som inga fungerande flimmerhår har, den får gå … längre och fler sträckor alltså. Äta inte fullt så mycket gott. Och hålla igen på procenterna. Fast gällande det tror jag absolut att jag håller mig till forskningen som konstaterat att ett glas rött om dagen kan vara lika bra för hälsan som motion. Vetenskap är ju trots allt vetenskap och vem är jag att bestrida den?

Annars som vanligt, over and out.

 

 

 

VVS – Folkrörelse in the making

Under den senaste tiden har jag vid olika tillfällen blivit informerad om att ”det är sånt man får tåla”. Eller att ”det är sånt som följer med”. Och med de orden avses att om någon (typ jag) har gett sig in i lokalpolitiken så får man helt enkelt ta de ifrågasättanden, fula kommentarer och elaka omdömen som kommer med på köpet.

Det förstnämnda kan jag hålla med om, till och med konstatera att så måste det vara: åsikter och argument ska granskas och det måste man absolut tåla. När ingen längre ifrågasätter tillvaron, vad som sker och vem som yttrar vad och varför, får vi ett livlöst samhälle. Men att man skulle tvingas tåla fula kommentarer och elaka omdömen – det kommer jag aldrig att gå med på. Så behöver det inte vara och så ska det inte vara.

Ingen ska behöva utsättas för eller ta emot sådant. Varken förtroendevalda, tjänstemän, anställda eller kommunivånare. Inte heller äldre, yngre, pojkar, flickor, kvinnor eller män. Man ska inte behöva ta sånt om man jobbar som sjukskötare, socialarbetare, ingenjör eller lärare.

No way José. Vi äger alla rättigheten att bli sakligt bemötta.

MEN: det innebär då automatiskt att ingen heller ska uppfatta det som att de kan ta sig rätten att ge andra fula kommentarer och elaka omdömen. Precis på motsvarande sätt har vi alla en skyldighet att bemöta andra sakligt. Granska och ifrågasätta: ja. Men aldrig förminska eller förlöjliga. Vi har alla ett ansvar.

Därför har jag nu bestämt mig för att ta initiativet till en modern folkrörelse: VVS – Våga Vägra Skitsnack. Om ni betraktar logon (som speciellt tagits fram för ändamålet), ser ni att metaforen till och med håller! Först hade jag tänkt att ”S”:et skulle stå för spydigheter men på något vis kändes det inte alls lika talande och kraftfullt. Så småningom kommer logon att tryckas upp på t-shirts, buffar och bildekaler så att man enkelt kan visa var man står i frågan.

VVS

Mitt kortsiktiga mål är att skaran som kan och vill jobba för detta snabbt växer så att  det inom alla samhälleliga sektorer finns VVS-arbetare (så hade jag tänkt kalla oss) som inte accepterar att någon snackar skit om och till en själv – och heller aldrig snackar skit till eller om någon annan. Mitt långsiktiga mål är att vi årligen ska kunna utnämna Årets VVS-arbetare och att det ska bli en utmärkelse som man verkligen kämpar för att uppnå.

Även om jag är fullt övertygad om att vi alla i och med vår uppfostran har grunderna i VVS så att säga inom oss, kommer en manual att utarbetas. Manualen och logoförsett material kan inom kort beställas från hemsidan.

Ni är alla hjärtligt välkomna med!

 

Vindöga och jag

IMG_20170505_163641_239

Hur har någon kunnat göra så? Döpa båtstackaren till ”Vindöga”? Hon kan väl inte rå för att hennes lanternor är något sneda? Under gårdagens promenad längs kajen i Stockholm blev jag mycket förorättad å hennes vägnar. Över hur man behandlat henne. Över oss mänskovarelser som så vårdslöst handskas med ord och benämningar. Över det faktum att vi dels har så svårt för att sätta oss in i någon annans situation, och dels alltför ofta glömmer att se helheten och begrunda det vi har framför oss.

Varför lär vi oss aldrig? tänkte jag.

Men mitt i all min upprördhet insåg jag att det ju inte alls var frågan om någon brist på empati. Inte heller var det någon form av lyteskomik. Båten måste ju i rimlighetens namn heta Vindöga som i: den punkt på horisonten varifrån vinden synes blåsa. Ett mycket passande och vackert namn alltså.

Så jag behövde inte ringa rederiet. Eller pressen. Eller skrika högt på fejjan att HUR I HELA FRIDENS NAMN  TÄNKER NI? Utan jag fick lugnt tassa vidare, några lärdomar rikare: titta ordentligt på det du har framför dig. Lyssna ordentligt till det du hör. Vad ser du – vad hör du? Vad har hänt som har lett fram till det här –  varför ser och hör du det? Och tänk sedan efter innan du öppnar munnen, lyfter pennan eller hamrar på tangenterna.

Och skulle det vara så att man råkar ut för att någon faktiskt kallar en Vindöga, är det troligtvis bäst att först försöka konfrontera personen ifråga, mano a mano. Antingen finns det någon slags motivering bakom det hela, eller så finns det ingenting (som i mitt Vindöge-fall). Alltför ofta missuppfattar vi varandra, missuppfattningar som kan få obehagliga (och många gånger onödiga) proportioner.

Ingen av oss är nämligen sådär hoppsanhejsan på att handskas med ord eller varandra. Men med det inte sagt att vi inte skulle kunna bli bättre.

Där har vi något att jobba på i många olika sammanhang, typ i  …. politiken?

Jag tycker att vi börjar idag.

S – som i stolthet eller S – som i skryt?

Jag har ett bekymmer. Eller flera egentligen, men ett som jag tänkte testa på er. Det handlar om  det där med att få känna och uttrycka stolthet över något som man antingen ensam eller tillsammans med någon åstadkommer. En rättighet som åtminstone jag tycker att vi alla borde få ha och ge varandra. Ändå är det tydligen inte så enkelt utan många gånger när någon försöker vara just det, stolt, blir de nedskjutna direkt. Sänkta så det bara smäller om det.

Och för mig blir det ett problem.

Om vi inte tillåter oss själva eller varandra att vara stolta över den egna eller gemensamma insatsen. Om det a) aldrig betraktas som tillräckligt eller b) gång efter annan betraktas som tomt skryt. Har vi då någon som alls möjlighet att tillsammans ta oss vidare?

Jag är fullt övertygad om att man aldrig kan höja sig själv genom att trycka ner andra. Jag blir inte bättre av att jag försöker få någon annan att framstå i dålig dager. Det funkar inte så, utan det enda man då får till är många gånger inte mer än en unken smak av bitterhet.

Vi behöver inte tycka lika. Vi behöver heller inte överdrivet klappa varandra på ryggen och utan anledning höja varandra till skyarna. Men föreställ er att vi alla skulle kunna försöka tänka på hur vi lägger fram våra budskap. Och hur vi tar emot dessa budskap. Hur vi pratar med varandra, till varandra. Och hur vi pratar om varandra.

Fatta vad vi då skulle kunna åstadkomma!