”Här har jag bakat sockerkaka och så tar ingen av den!” sa han, födelsedagsbarnet. Och tänk det hade han faktiskt. Själv, från scratch. Medan jag tidigare på dagen städade och hade mig. Och nej, kakan var faktiskt inte kompisarnas förstahandsval, eftersom det också fanns annat att plocka på sig och i sig.
Efter att de bunkrat upp bänkade de sig framför filmen. Sex personligheter som inte är riktigt små längre men heller inte riktigt stora. Mittemellan. En uppskattade inte filmen lika mycket som de andra utan hjälpte hellre till med dukningen. En annan hade hittat gitarren och fortsatte spela där han satt i soffan.
Tillsammans diskuterade de handlingen och vad som utspelade sig framför dem. Ibland hämtade de mera dricka eller något ätbart. Skämtade med varandra. Funderade med gitarristen om han kunde vara så vänlig och låta bli att spela en stund så att de kunde höra vad som sas i filmen. Vilket han gjorde. En stund.
Och jag fick i lugn och ro tänka tillbaka på ”barnkalas vi minns”. Tillställningar där uppskattningsvis femton ungar sprungit från rum till rum. Någon har gråtit. Någon har ylat. Orättvisa har alltid och ofrånkomligen uppenbarat sig vid åtminstone ett tillfälle. Typ när det gäller kexmängd. Glassmängd. Eller annan mängd där ett annat barn tydligen alltid fått mer.
Idag hände inget sånt. Han som inte gillade filmen fattade istället beslutet att komma med på hundpromenad och gick sedan hem. Filmtittarna kollade färdigt filmen och bestämde sig sedan för att gå ut och köra Men in Black live. Alla inblandade gjorde ett val och schlabamm så blev det tyst.
Och kvar satt jag och tänkte: så snabbt det ändå går framåt, livet. Men även om det kanske känns lite konstigt,
så är det ändå precis så som det ska vara.
Linda gillar läget 