Livet i döden och döden i livet

Det sägs att livet aldrig är så närvarande som i den stund vi ser döden. Det är där i gränslandet mellan det kända och okända, som vi känner och upplever de starkaste känslorna. Av glädje och sorg, ångest eller befrielse. Någon klamrar sig fast och vill absolut inte släppa taget om allt det de har och är, medan andra stillsamt öppnar sina händer.

Det sägs att det ibland finns alternativ, att leva eller dö. Men när lindring och ro är det som eftersträvas existerar inga val. För någon innebär livet i sig självt döden.

Det sägs att det då är svårast för dem som måste stå bredvid. För dem som skulle göra allt för att få fortsätta älska, beskydda och hålla kvar, men inte har den makten i sina händer.

Livet och döden. Döden och livet. Utan det ena –

finns inte det andra.

blogg.jpg

 

 

 

 

Så som det ska vara

”Här har jag bakat sockerkaka och så tar ingen av den!” sa han, födelsedagsbarnet. Och tänk det hade han faktiskt. Själv, från scratch. Medan jag tidigare på dagen städade och hade mig.  Och nej, kakan var faktiskt inte kompisarnas förstahandsval, eftersom det också fanns annat att plocka på sig och i sig.

Efter att de bunkrat upp bänkade de sig framför filmen. Sex personligheter som inte är riktigt små längre men heller inte riktigt stora. Mittemellan. En uppskattade inte filmen lika mycket som de andra utan hjälpte hellre till med dukningen. En annan hade hittat gitarren och fortsatte spela där han satt i soffan.

Tillsammans diskuterade de handlingen och vad som utspelade sig framför dem. Ibland hämtade de mera dricka eller något ätbart. Skämtade med varandra. Funderade med gitarristen om han kunde vara så vänlig och låta bli att spela en stund så att de kunde höra vad som sas i filmen. Vilket han gjorde. En stund.

Och jag fick i lugn och ro tänka tillbaka på ”barnkalas vi minns”. Tillställningar där uppskattningsvis femton ungar sprungit från rum till rum. Någon har gråtit. Någon har ylat. Orättvisa har alltid och ofrånkomligen uppenbarat sig vid åtminstone ett tillfälle. Typ när det gäller kexmängd. Glassmängd. Eller annan mängd där ett annat barn tydligen alltid fått mer.

Idag hände inget sånt. Han som inte gillade filmen fattade istället beslutet att komma med på hundpromenad och gick sedan hem. Filmtittarna kollade färdigt filmen och bestämde sig sedan för att gå ut och köra Men in Black live. Alla inblandade gjorde ett val och schlabamm så blev det tyst.

Och kvar satt jag och tänkte: så snabbt det ändå går framåt, livet. Men även om det kanske känns lite konstigt,

så är det ändå precis så som det ska vara.

Befläckad

Man skulle kunna tro att framgång föder framgång. Att ett lyckat val på något sätt skapar en positiv genklang i universum. Att livet på något vis blir … annorlunda. Bättre. Ljusare.

Och ja, när jag vaknade så kändes det faktiskt så. Efter att jag kvällen innan fått betrakta hur rösterna flöt in. Hur andra mänskor verkligen valde att ge sitt förtroende till mig: Linda. Efter att ha fått gratulationer i mängd så tänkte jag: fatta vad det känns bra nu! Kanske har jag ändå blivit någon annan?

Så jag njöt av morgonen. Fixade till mig. Klädde på mig. Åt. Och spillde (naturligtvis) kaffe på mig. Precis. Där. Det. Syns. Som. Bäst.

Det var då som jag insåg något ytterst väsentligt: trots allt kommer jag nog aldrig att bli någon annan, än mig själv. Och efter den insikten bytte jag blus. Satte mig i bilen. Och åkte till jobbet.

Som ny – men ändå inte.

Tack!

Att ändra åsikt

Under mina år inom kommunalpolitiken har jag lärt mig mer och mer. Men samtidigt som min kunskap växt, har insikten gjort detsamma. En insikt om att jag inte vill göra det här igen. Inte satsa ytterligare fyra år av mitt liv, inte läsa långa föredragningslistor. Inte sitta på ännu längre möten. Inte kämpa för att försöka förstå hur allt hänger ihop och varför man helt enkelt inte bara kan göra som jag vill. Eller som min by eller del av kommunen vill. Varför i hela friden måste det vara så svårt? V a r f ö r?

Så jag sa nej. Det räcker nu. Det här är inte för mig utan andra får ta över. Andra som kan, orkar och vill. Andra som inte blir knottriga i skinnet av allt de försöker greppa. Och som inte grips av vanmakt över att det i ett mötesrum ska vara så svårt att lyssna på och till varandra. Eller svårt att tala till och med varandra. Och med det sänkte sig lugnet och jag var tillfreds. Jag skulle bereda rum för nya krafter.

Men så passerade ytterligare tid. I politiken kan man nämligen inte ställa sig upp mitt under ett möte och vänligt tacka för sig. Man kan själv inte bestämma exakt när måttet är rågat. Den som sig i leken ger … och så vidare i ett strikt tidsbegränsat utrymme. Jag hade ännu ett och ett halvt år framför mig och konstigt nog började mitt nej förvandlas till något som mer liknade ett alldeles tvärsäkert nja. Och detta nja böljade fram och tillbaka i mina tankar. För. Mot. Ja. Nej. Varför. Varför inte?

För tänk om alla skulle tänka som jag har tänkt? Att de ska kasta in handduken och stiga av efter fyra år. Då kunde det bli så att det i början av varje ny period sitter fullt med nya ansikten i mötesrummen. Mänskor som liksom jag kämpar för att komma in i systemet. Och precis när det börjar kännas som att man nästan har bilden klar för sig – så klipper man av. (Eller så kan det mycket väl vara så att det bara är jag som haft en väldigt lång startsträcka, andra hiffar på nolltid det som för mig tagit lång tid att klura ut.)

Så till slut blev njaet ett ja. Och där befinner jag mig nu. Där det kommer att vara möjligt att en gång till skriva mitt nummer på en vit papperslapp. Och även om det bara skulle vara min mamma och pappa som väljer att pränta ner just de siffrorna (för åtminstone dom gillar mig och det jag gör ännu), så kan jag med gott samvete säga att jag och mitt frustrationsknottriga skinn gjorde vårt bästa.

Och försökte.