Att inte förstå

I dagarna har vi fått läsa exempel på hur Migri motiverar sina avslag, men ändå i sin godhet ”godkänner som faktum att  du blivit utsatt för misshandel genom att man rivit ut dina tänder, borrat i dina händer, slagit dig med kniv, dragit dig bakom en bil samt…” Så behandlas mänskor år 2016, ändå avslås deras begäran om att inte sändas tillbaka till hemlandet, därför att ”din rädsla för att återvända hem inte är objektivt begrundad”. Migrationsverket i all sin vishet tror nämligen inte att personen ifråga skulle vara utsatt för fara när de återvänder.

Tror.

Och jag förstår verkligen inte. Vilken typ av mänska som kan fatta sådana beslut. Som kan formulera dessa horribla meningar med sådan fruktansvärd beskrivning av det som någon tvingats genomlida. Som kan få en annan mänska att skriva ner dessa beslut för att därefter lägga texten i ett kuvert och sända till mänskan ifråga. Och sen gå hem till sin egna familj och sova tryggt i förvissningen om att ingen kommer att dra ut hens tänder. Ingen kommer att borra i deras händer, slå dem med kniv. Eller binda fast dem för att sedan dra dem bakom en bil.

Ingen. De får sova lugnt.

Om de kan.

Igår fick jag lyssna till en annan historia. Om en ensam mamma som tillsammans med sina små barn i fyra år väntat på besked om de ska få stanna i vårt land. Fyra år. Av förlamande ovisshet. I trygghet för stunden, men inte mer.

Trots att jag inser att det är svåra processer och är medveten om att vi inte kan hjälpa alla. Trots att jag inser att det inte räcker med att förvara alla dessa mänskor, att vi också måste kunna ge dem dagar med innehåll och mening. Så förstår jag ändå inte vilken typ av mänska som kan fatta och skriva ner de här besluten.

Och fortfarande leva med sig själv.