Tyst, tystare, ögon

För en tid sedan tystnade jag. I sig inget nytt, eftersom jag gör det ibland, tystnar när ljudet och oron utanför blir för mycket för mig. För att få någon slags lugn måste jag då dra mig tillbaka och försöka reda ut åtminstone mina egna tankar om allt det som pågår. Att jag är tyst betyder ändå inte att jag skulle vara frånvarande, utan jag finns med. Observerar och lyssnar till vad som sägs och skrivs i de sammanhang jag för stunden befinner mig i, men säger ytterst lite.

Under onsdagskvällen fick jag och många med mig lyssna till Annika Tidström som pratade om ”Ledning av förändring och konflikthantering”. Hon sa mycket klokt, Annika, men speciellt en sak tog jag till mig: människorna gör förändringen. Vi, tillsammans. En tanke som kan upplevas hoppingivande, eftersom vi då har alla möjligheter att forma den förändringen eller förnyelsen. Samtidigt som jag kan tänka mig att de flesta av oss någon gång har upplevt att allt blir oerhört komplicerat så fort det är mänskor inblandade. Kanske mest beroende på att vi mänskor ju trots allt är … mänskor. Med allt vad det kan innebära.

Idag får vi ofta höra att vår värld ser helt annorlunda ut mot vad den tidigare har gjort, och att den förändras snabbt. Själv håller jag med om att den förändras i en kanske alltför hetsig takt. Alldeles uppenbart är att den också ser annorlunda ut och fungerar på ett annorlunda sätt än för bara några år sedan. Ändå tror jag att alla tider haft sina alldeles egna utmaningar som mänskan på bästa sätt och utgående från just sin verklighet, mänsklighet och sina förutsättningar fått ta itu med. Och med det konstaterat är jag framme vid det jag vill säga:

I varje förändrings- och förnyelseprocess utgör mänskan som sådan både styrkan och svagheten, vi är våra egna svagaste länkar samtidigt som vi tillsammans kan få till stånd nästan vad som helst.

Om vi vågar och vill.

(och banne mig – försöker hysa någon slags förtroende för varandra, håller oss till sak och inte snackar skit om varandra)

 

 

 

 

 

 

 

2016, check!

15801869_352656915102846_8615181792745357312_n

År 2016 har gett mig många insikter. En del av dem har varit goda, medan andra varit mindre bra. Vissa insikter har gjort ont, andra har stilla infunnit sig. Som till exempel när jag kom ut imorse och hittade skylten på bilden fäst vid vår lilla bro.

För några år sedan när Ahlbäck d.y. mest sov, skrek och tog sig fram enbart i barnvagn, snickrade min man ihop en liten bro över diket bakom vårt hus. Som ni ser är diket varken djupt eller brett men är som sådant ändå ett tillräckligt hinder för att det skulle vara besvärligt att ta sig över det med en barnvagn framför sig.

I det här diket kommer troligen aldrig någon typ av fisk att finnas. Mest beroende på att det så vitt jag vet inte har någon direkt förbindelse till havet, men också för att vattennivån mycket sällan går över fotknölarna. Ändå har någon (och ja, jag vet vem det är) roat sig med att lägga upp skylten ”Fiske från bron förbjuden”.

Efter att jag lugnat ner mig och mentalt återhämtat mig från skyltupptäckandet var det egentligen inte bara en, utan två insikter som jag gjorde:

  1. Det här är min typ av humor och de som lade upp skylten känner mig (nästan för) bra.
  2. Skyltar, regler och lagar för skyltarnas, reglernas och lagarnas egen skull är någonting som vi borde komma bort från. Det är istället det som finns bakom allt detta som alltid borde vara av störst betydelse. Det att det finns en mening med det hela: att skydda någon eller någonting, bevara eller främja. Inte bara reglera för att man kan eller för att man har makten att göra det.

Det är min förhoppning att år 2017 ska bli det år då vi alla verkligen ser över vad det är vi håller på med. Oavsett vem vi är, var vi befinner oss, eller vad vår uppgift består av: tänk lite längre. Tänk lite djupare.

Sen hoppas jag ju också förstås att vi nästa år ska återfå respekten för varandra. Att det ska vara fullt tilräckligt att vara mänska för att bli respekterad. Att språk, hudfärg, kön you name it, inte alltid ska sättas i första rummet: utan att mänska är det som definierar oss. Att det ska få vägleda oss i hur vi behandlar andra mänskor och hur vi förväntar oss att andra mänskor ska behandla oss.

(Och så måste jag förstås också lägga med det där obligatoriska och högst världsliga också: snälla, snälla, snälla år 2017: ge mig ett roligt, spännande och rikt år så lovar jag att uppföra mig så bra jag bara kan! Typ.)

Gott Nytt År!