Skräckens ögonblick

För någon vecka sedan körde vi ner till Åbo. Som vanligt var bilresan varken hysteriskt spännande eller rolig, utan helt enkelt en transportsträcka. Det vill säga kilometrar som måste avverkas för att vi skulle komma dit vi ville.

Någonstans där mittemellan stad A och stad B uppstod ändå någon slags spänning, i och med att det höll på att gå riktigt galet. Inte för oss som satt i bilen utan för en stackars duva som tydligen också var på väg från punkt A till punkt B. Tyvärr visade det sig att hennes färdväg i exakt 90 grader korsade vår och som om det inte var nog, hade hon nyss pausat på en kaffe eller vad det nu är som duvor dricker för att under långfärder hålla sig pigga, och var nu i full färd med att få luft under vingarna igen. Och herreje så hon kämpade med det.

Antingen hade hon druckit för lite av eventuella uppiggande substanser eller så var hon en sådan som ohjälpligt är trög i starten. Att bevittna hennes kamp var så jobbigt att innan hon desperat hade tagit sig förbi motorhuven, hade hela hennes liv passerat revy framför mina ögon. Och om det kändes så för mig, kan jag bara ana hur det kändes för henne…

Själv kämpar jag lika febrilt idag, med att uppbåda motivation till att städa köksskåpen. Ännu är jag inte framme vid det stadium där livet passerar revy, men tro mig.

Det är bara en tidsfråga.

 

Vems ansvar?

En av mina politikerkollegor har vid upprepade tillfällen lyft fram problemet med hur våra äldre som inte längre klarar sig själva har det. Hur de kan tvingas sitta i våta blöjor, smutsiga kläder och vänta på en personal som har svårt att hinna med. En personal som dessutom är starkt reglerad av sparkrav.

Och naturligtvis är det alltid bra, för att inte säga nödvändigt, att lyfta fram sådant som inte är okej. Sådant som går ut över människor som själva inte har kapacitet att rätta till missförhållandena, människor som är utlämnade i våra händer. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det här är slutresultatet i en samhälleligt mycket större bild. En bild som inkluderar många människor och många beslut. När vi då lyfter fram missförhållandena bör vi göra det på ett sådant sätt som inte ytterligare pekar ut och skadar de yrkespersoner som de facto finns där närmast våra äldre och som varje dag gör sitt yttersta för att de ska ha det bra. Yrkespersoner och medmänniskor som ger allt av sin person och sig själva, men tyvärr inte kan påverka de medel som de har till sitt förfogande.

Idag (17.3) kunde vi i Vasabladet läsa Viktoria Stens personligt skrivna debattartikel kring hur det verkligen är att vara i just den positionen. Vi kunde läsa om varför hon vill arbeta med det hon gör och vad det kräver av både henne och hennes kollegor att finnas där och göra ett så gott arbete som bara möjligt. Något som ändå inte upplevs som tillräckligt och därmed väcker frustration, vilket jag har full förståelse för.

Nu har vi alltså ögonen på problemet, men någonstans i kommunikationen verkar det ha gått fel. Det här är inte bara några personers angelägenhet, utan det här är allas vår gemensamma sak och för att komma vidare måste vi ha samma utgångsläge. Vi kan inte arbeta så att de som gör det konkreta arbetet upplever det som att de skuldbeläggs.

Även om jag idag inte arbetar inom vården har jag bytt min beskärda del av blöjor. Tre år som vårdare av dementa har visat mig de grepp som krävs för att kunna hjälpa någon som är större än mig själv. Som kanske inte vill bli hjälpt, som är rädd och förvirrad. Men efter också många år inom dagvården då jag känt på att byta blöjor av mindre omfång fasttejpade runt sprattlande små barnkroppar, vet jag att skillnaderna mellan dessa områden inte består av enbart blöjans storlek. Jag vet vad Viktoria skriver om.

Men om man ser till min egna andel i hela den här historien är den mer komplicerad än så. Detta har varit min första period som förtroendevald och medlem i vårdnämnden. Jag har suttit där och fattat beslut, det kan åtminstone jag inte komma ifrån även om man ibland kan läsa inlägg av förtroendevalda  som inte riktigt förmår kännas vid att de suttit med i något slag av beslutsfattande vad det än må gälla. Jag får stå för att jag har suttit med och beslutit om budgeter som uppenbarligen inte är tillräckliga men måste rymmas in i den kommunala totalbudgeten. Och det sticker olustigt i mig, även om ekonomin just här kanske inte är hela sanningen.

I Viktorias text kan vi läsa om ett yrkesområde som av många inte uppfattas som tillräckligt lockande. Vi har få unga som vill arbeta inom äldrevården och omsorgen idag varför det är svårt att finna vikarier. Problemet är där större än kommunen: hur ska vi kunna göra dessa utbildningar attraktiva? Och igen en ännu större bild: när ska vårdpersonal någonsin lönemässigt tillfullo ersättas för det arbete som de gör?

På något sätt måste vi nu utan att skuldbelägga gemensamt ta oss vidare. För alla våra äldres skull.

 

Att inte förstå

I dagarna har vi fått läsa exempel på hur Migri motiverar sina avslag, men ändå i sin godhet ”godkänner som faktum att  du blivit utsatt för misshandel genom att man rivit ut dina tänder, borrat i dina händer, slagit dig med kniv, dragit dig bakom en bil samt…” Så behandlas mänskor år 2016, ändå avslås deras begäran om att inte sändas tillbaka till hemlandet, därför att ”din rädsla för att återvända hem inte är objektivt begrundad”. Migrationsverket i all sin vishet tror nämligen inte att personen ifråga skulle vara utsatt för fara när de återvänder.

Tror.

Och jag förstår verkligen inte. Vilken typ av mänska som kan fatta sådana beslut. Som kan formulera dessa horribla meningar med sådan fruktansvärd beskrivning av det som någon tvingats genomlida. Som kan få en annan mänska att skriva ner dessa beslut för att därefter lägga texten i ett kuvert och sända till mänskan ifråga. Och sen gå hem till sin egna familj och sova tryggt i förvissningen om att ingen kommer att dra ut hens tänder. Ingen kommer att borra i deras händer, slå dem med kniv. Eller binda fast dem för att sedan dra dem bakom en bil.

Ingen. De får sova lugnt.

Om de kan.

Igår fick jag lyssna till en annan historia. Om en ensam mamma som tillsammans med sina små barn i fyra år väntat på besked om de ska få stanna i vårt land. Fyra år. Av förlamande ovisshet. I trygghet för stunden, men inte mer.

Trots att jag inser att det är svåra processer och är medveten om att vi inte kan hjälpa alla. Trots att jag inser att det inte räcker med att förvara alla dessa mänskor, att vi också måste kunna ge dem dagar med innehåll och mening. Så förstår jag ändå inte vilken typ av mänska som kan fatta och skriva ner de här besluten.

Och fortfarande leva med sig själv.