Ibland känns det som om ingenting på mig är tillräckligt långt. Mina ben är korta, armarna likaså. Inte heller tårna eller fingrarna uppvisar någon nämnvärd längd att skryta om. Min överkropp är av ganska genom(under)snittlig längd, på samma sätt förhåller det sig med den nedredel som ingår i standardpaketet Ahlbäck.
Om jag vill nå översta hyllan måste jag alltså ställa mig på en stol. Och om någonting faller under soffan och jag måste sträcka mig efter det, befinner sig fingrarna alltid några fruktansvärt irriterande millimetrar ifrån. Det hjälper inte ens att svänga på mig och sträcka in benen, eftersom… Ja ni fattar.
Sammantaget blir det alltså inte så mycket Linda som jag kanske skulle önska. Men man kan ju alltid använda högklackat! kanske någon säger då. Men det är ju heller ingen lösning när alla individuella delar, var och en för sig, är för korta. Jag når helt enkelt inte fram dit jag vill.
Och skulle det bara vara mina fysiska tillkortakommanden så kanske jag ändå kunde leva med det. På något sätt. Men vissa dagar når jag inte ens fram med mina ord. Hur jag än försöker hitta rätt sak att säga, så lyckas jag inte få fram mitt budskap och göra mig förstådd.
Och det är då – som det blir riktigt jobbigt.
Linda gillar läget 