Hur kan det komma sig…

Rapport från en tisdagsgnällspik innehållande tre av livets dagsaktuella mysterier.

Inledningsvis:

Hur kan det komma sig att tre mänskor av fem petar sig i näsan medan de kör bil? Nej, jag skojar inte utan det är bevisat. Från Strandgatan 2 och fram till det stora varuhuset (no names, det här är inget reklaminslag, men det börjar på Mini och slutar på -mani) så noterade jag idag att tre bilister av fem hade någon del av sin hand stadigt förankrad i sitt personliga luftintag. Tänker de verkligen inte på att lika bra som de ser ut genom vindrutan så ser de mötande bilisterna in? Man undrar.

För det andra:

Framme vid tidigare nämnda varuhus skulle jag shoppa mig en påskhare. En fin en. Mitt påskharsbegär hade under de senaste dagarna växt sig starkt och nu visste jag precis hur jag ville att en sådan skulle se ut. Men vet ni vad butikstanten håller på med när jag glatt stegar in? Hon lägger fram serpentiner och ballonger till VALBORG! Men hallå? Varför i hela fridens namn kan vi inte ostörda få fira en helg eller högtid innan rekvisitan till nästa kastas fram? Varför hetsas vi till att carpa nästa diem och inte den som just nu ÄR?! (den inte ens är, än)

Avslutningsvis:

Eftersom jag tycker om språk och ord, brukar jag roa mig med att hitta på nya ord men också översätta befintliga till olika språk. Som exempel kan jag ge mitt efternamn, Ahlbäck, som på finska skulle lyda typ Leppäpuro. Helt okej, om någon frågar mig. Men efter att jag idag tvingats se mig besegrad på påskharefronten och rattade hemåt lyssnandes till Radio Novas reporter,  förstod jag att allas namn kanske inte gör sig så bra i översättning. Så förlåt mig Jenni Kivessilta för att jag dristade mig till att försvenska ditt namn. Jag menar, Testikelbro.

Hur kan någon heta det?

 

 

Att inte räcka till

Ibland känns det som om ingenting på mig är tillräckligt långt. Mina ben är korta, armarna likaså. Inte heller tårna eller fingrarna uppvisar någon nämnvärd längd att skryta om. Min överkropp är av ganska genom(under)snittlig längd, på samma sätt förhåller det sig med den nedredel som ingår i standardpaketet Ahlbäck.

Om jag vill nå översta hyllan måste jag alltså ställa mig på en stol. Och om någonting faller under soffan och jag måste sträcka mig efter det, befinner sig fingrarna alltid några fruktansvärt irriterande millimetrar ifrån. Det hjälper inte ens att svänga på mig och sträcka in benen, eftersom… Ja ni fattar.

Sammantaget blir det alltså inte så mycket Linda som jag kanske skulle önska. Men man kan ju alltid använda högklackat! kanske någon säger då. Men det är ju heller ingen lösning när alla individuella delar, var och en för sig, är för korta. Jag når helt enkelt inte fram dit jag vill.

Och skulle det bara vara mina fysiska tillkortakommanden så kanske jag ändå kunde leva med det. På något sätt. Men vissa dagar når jag inte ens fram med mina ord. Hur jag än försöker hitta rätt sak att säga, så lyckas jag inte få fram mitt budskap och göra mig förstådd.

Och det är då – som det blir riktigt jobbigt.