Att inte räcka till

Ibland känns det som om ingenting på mig är tillräckligt långt. Mina ben är korta, armarna likaså. Inte heller tårna eller fingrarna uppvisar någon nämnvärd längd att skryta om. Min överkropp är av ganska genom(under)snittlig längd, på samma sätt förhåller det sig med den nedredel som ingår i standardpaketet Ahlbäck.

Om jag vill nå översta hyllan måste jag alltså ställa mig på en stol. Och om någonting faller under soffan och jag måste sträcka mig efter det, befinner sig fingrarna alltid några fruktansvärt irriterande millimetrar ifrån. Det hjälper inte ens att svänga på mig och sträcka in benen, eftersom… Ja ni fattar.

Sammantaget blir det alltså inte så mycket Linda som jag kanske skulle önska. Men man kan ju alltid använda högklackat! kanske någon säger då. Men det är ju heller ingen lösning när alla individuella delar, var och en för sig, är för korta. Jag når helt enkelt inte fram dit jag vill.

Och skulle det bara vara mina fysiska tillkortakommanden så kanske jag ändå kunde leva med det. På något sätt. Men vissa dagar når jag inte ens fram med mina ord. Hur jag än försöker hitta rätt sak att säga, så lyckas jag inte få fram mitt budskap och göra mig förstådd.

Och det är då – som det blir riktigt jobbigt.

 

Fars dag

Själv tycker jag inte om särskrivningar. Inte det minsta. Men eftersom denna farsdag mellan varven verkligen kunde uppfattas som just det: en fars, så kunde jag inte motstå.

Imorse fick fadern i huset inget kort. Eller ja, ett sådant har kärleksfullt tillverkats åt honom, men eftersom hans son också är sin mors son, har kortet noggrant gömts undan på ett säkert ställe. Ni vet ett av de ställena som inte går att återfinna i den här tidsdimensionen.

När det gäller presenten var faderns frus fantasi förverkad, så tidigare i veckan frågade hon festföremålet självt. Och vad vill denna far ha? En kolmonoxidvarnare. Man riktigt känner hur det spritter till i maggropen av exalterad spänning när man får bege sig iväg och shoppa loss på avdelningen för kolmonoxidvarnare. Först måste man ju hitta den avdelningen förstås, men sen hettar det verkligen till i shoppingnerven. Det fanns vita, vita och såna med display. Vi tog en med display.

När the gift of the year skulle paketeras in tog pappret slut, men frun återfick lite av sin fantasi så hon skarvade och hade sig. Typ godkänt blev det, inte mer. Kaffe på sängen löns inte att bjuda ut eftersom fadern i huset inte kaffar i sängen. Men vi sjöng. Efter att han väckt oss. Sen bjöd vi honom på pizza på eftermiddagen, för lite snälla är vi ju.

Efter pizzan skulle vi shoppa gåvor åt dom andra fäderna. Min pappa glömde vi. Sen kom vi ihåg honom, med en annan grej än den vi tänkt. Fast han är så förkyld så dit kan vi inte gå. Det är synd, för mamma gör jättegoda kakor. Lite synd är det ju om pappa också, men varför måste han bli sjuk på en kakdag? Å andra sidan kom vi ihåg min svärfar med en roligare grej än vi tänkt. Så det jämnar kanske ut sig. Där fick vi också jättegod kaka.

Men nu är dagen snart slut. Tackochlov. Och imorgon kommer vi fortsättningsvis att tycka lika mycket om dem som vi gjorde idag, igår och alla andra dagar. För det gör vi ju, tycker om dem.

Så mycket att det skär i hjärtat.