Frustration – och samma på finska

Jag vet, säger jag.

Jag vet att det är svårt. Jobbigt. Och frustrerande. Att det många gånger inte finns några hållpunkter, inget att koppla till. Att det inte är sådär enkelt som att lägga det ena ordet bredvid det andra och då se att de betyder samma sak.

Jag förstår, säger jag. 

Att du tycker att det är svårt, jobbigt och frustrerande. Men det finns inga genvägar. Du kommer inte plötsligt att kunna prata flytande finska. Du måste nöta in det. Utantill. Du måste lyssna på vad som sägs. Våga prata. Och när du gör det så måste du glömma all stolthet, det spelar nämligen ingen roll att det du säger inte är felfritt. Alla former måste inte vara rätt. Det som spelar roll är att du pratar trots att det mellan varven känns som om du skulle sitta i en läckande båt. Och så kommer det att kännas, ofta.

För vi behöver kunna båda språken. Vi bor i ett tvåspråkigt land och det finns inga genvägar. Vi behöver dem för att kunna leva och jobba här. Men egentligen är det ändå inte den största orsaken. Den största orsaken består av att vi alla, oavsett språk, är finländare och därför har ett ansvar för varandra. Att förstå och göra oss förstådda.

Så vi fortsätter traggla. Och frustreras. Kaadun. Tutustun. Tapaan. (Inte tapan, då blir det fel!) Samtidigt som man inom ett av våra regeringspartier tillsätter en arbetsgrupp för att utreda möjligheten att slopa skolsvenskan.

Och för det, har jag ingen förståelse.

Att inte räcka till

Ibland känns det som om ingenting på mig är tillräckligt långt. Mina ben är korta, armarna likaså. Inte heller tårna eller fingrarna uppvisar någon nämnvärd längd att skryta om. Min överkropp är av ganska genom(under)snittlig längd, på samma sätt förhåller det sig med den nedredel som ingår i standardpaketet Ahlbäck.

Om jag vill nå översta hyllan måste jag alltså ställa mig på en stol. Och om någonting faller under soffan och jag måste sträcka mig efter det, befinner sig fingrarna alltid några fruktansvärt irriterande millimetrar ifrån. Det hjälper inte ens att svänga på mig och sträcka in benen, eftersom… Ja ni fattar.

Sammantaget blir det alltså inte så mycket Linda som jag kanske skulle önska. Men man kan ju alltid använda högklackat! kanske någon säger då. Men det är ju heller ingen lösning när alla individuella delar, var och en för sig, är för korta. Jag når helt enkelt inte fram dit jag vill.

Och skulle det bara vara mina fysiska tillkortakommanden så kanske jag ändå kunde leva med det. På något sätt. Men vissa dagar når jag inte ens fram med mina ord. Hur jag än försöker hitta rätt sak att säga, så lyckas jag inte få fram mitt budskap och göra mig förstådd.

Och det är då – som det blir riktigt jobbigt.