Med jämna mellanrum drabbas man av olika insikter. Ibland bra sådana och ibland mindre bra. Idag var det (igen) dags för en av de senare nämnda, som om man skulle lägga den på en skala kanske inte skulle hamna längst ner, men ändå bra nära. För att inte gå händelserna i förväg ska jag ta det från början.
Jag är snuvig. I och för sig är jag det mer eller mindre hela tiden, men idag mer än vanligt. Efter snart 45 år börjar det bli ett ganska hemtamt tillstånd som jag vet kan motas på olika sätt. Min mamma rekommenderar fortsättningsvis att jag ska snyta mig, men oftast kör jag på mitt gamla beprövade: dra upp. Det tycker mamma inte om, men jag brukar säga att om hon inte lyckats lära mig det på de första fyra decennierna, så får hon nog betrakta det som att loppet är kört.
Men tillbaka till dagen och det som då utspelade sig. Jag var som sagt snuvig. Eftersom vi redan konstaterat att mamma inte lärt mig att snyta mig, brukar jag heller inte vara utrustad med näsdukar. Alltså snöt jag mig i de gula pappershanddukar som vi har på jobbet. Ni vet de som är så sträva att om man saknar halkskydd kan tejpa fast ett par sådana under skorna. Likaså kan man om man inte har råd med nya dubbdäck klä in sina sommardäck i valfritt antal pappershanddukar för att därmed öka säkerheten med 100 %.
Vet ni hur näsan känns efter att man upprepade gånger snutit sig i dylika? Japp – den känns som om den vilken sekund som helst kommer att falla av. Och här kommer vi då till dagens insikt: det är länge sen jag var ung. Hur jag kom till det?
När jag försökte föreställa mig själv utan näsa var det enda jag kunde tänka på: lepra. Ni förstår jag var barn på 70-talet, den tiden då man ännu ordnade insamlingar till leprasjuka. I vår skola var vi till och med så företagsamma att vi ordnade en basar till förmån för de drabbade. Det här hände alltså före man uppfann eventen som alla pratar om nu. Det hände på den tiden när man fortfarande kallade saker för vad de var: kalas. Basar. Fest. Fatta!
Så gammal är jag.
Linda gillar läget 