Att mogna…

Så kan man ju kalla det. Eller att bli gammal. Åldras. Närma sig sitt bäst före datum. Eller helt enkelt go downhill. Men vad man än väljer att kalla det, så är det något som de flesta av oss har gemensamt och gör. Vare sig vi vill, eller inte. Själv är jag definitivt på väg mot medelåldern. Många kanske säger att jag redan är där, medan andra påstår att jag är bara barnet. Det beror kanske på från vilket håll man betraktar mig.

Och jag kan på något sätt hålla med dem alla. En del dagar fattar jag inte hur någon med gott samvete har låtit mig gå ut genom högstadiets dörr, de andra dagarna upprör jag mig över ”dagens ungdom” som tydligen aldrig kommer att inse vikten av att ta på sig en extra tröja. Eller en mössa. Eller varma skor. Eller kläder överhuvudtaget. Jag är alltså minst sagt kluven, en fjortonårig snart 45-åring eller en 45-årig snart fjortonåring. En kärringfjortis.

Lite jobbigt är det ju, det där med att inte veta hur man ska ha sig. Men åldrandet i sig har jag inga problem med, snarare tvärtom. Jag smågillar rynkor och har därför allvarliga planer på att skaffa mig så många som jag bara hinner och kan. Men rynkor är ändå bara ett ålderstecken och det är inte alla som gillar dem. Många mänskor betalar dyra pengar i förhoppning om att kunna släta ut alla de ojämnheter som på något vis påminner om att man har haft förmånen att leva ett liv.

Ett annat ålderstecken som kanske fler av oss bättre kan uppskatta, läste jag om idag. I en studie som publicerats i Trends of Cognitive Science har man nämligen upptäckt att det verkar som om vi faktiskt blir mer kreativa ju äldre vi blir. Vi blir duktigare på att upptäcka mönster i omvärlden och lösa problem. Ganska bra va? Då kanske till och med jag så småningom får lite innehåll.

Till alla mina inplanerade rynkor.

Om snuva och 70-tal

Med jämna mellanrum drabbas man av olika insikter. Ibland bra sådana och ibland mindre bra. Idag var det (igen) dags för en av de senare nämnda, som om man skulle lägga den på en skala kanske inte skulle hamna längst ner, men ändå bra nära. För att inte gå händelserna i förväg ska jag ta det från början.

Jag är snuvig. I och för sig är jag det mer eller mindre hela tiden, men idag mer än vanligt. Efter snart 45 år börjar det bli ett ganska hemtamt tillstånd som jag vet kan motas på olika sätt. Min mamma rekommenderar fortsättningsvis att jag ska snyta mig, men oftast kör jag på mitt gamla beprövade: dra upp. Det tycker mamma inte om, men jag brukar säga att om hon inte lyckats lära mig det på de första fyra decennierna, så får hon nog betrakta det som att loppet är kört.

Men tillbaka till dagen och det som då utspelade sig. Jag var som sagt snuvig. Eftersom vi redan konstaterat att mamma inte lärt mig att snyta mig, brukar jag heller inte vara utrustad med näsdukar.  Alltså snöt jag mig i de gula pappershanddukar som vi har på jobbet. Ni vet de som är så sträva att om man saknar halkskydd kan tejpa fast ett par sådana under skorna. Likaså kan man om man inte har råd med nya dubbdäck klä in sina sommardäck i valfritt antal pappershanddukar för att därmed öka säkerheten med 100 %.

Vet ni hur näsan känns efter att man upprepade gånger snutit sig i dylika? Japp – den känns som om den vilken sekund som helst kommer att falla av. Och här kommer vi då till dagens insikt: det är länge sen jag var ung. Hur jag kom till det?

När jag försökte föreställa mig själv utan näsa var det enda jag kunde tänka på: lepra. Ni förstår jag var barn på 70-talet, den tiden då man ännu ordnade insamlingar till leprasjuka. I vår skola var vi till och med så företagsamma att vi ordnade en basar till förmån för de drabbade. Det här hände alltså före man uppfann eventen som alla pratar om nu. Det hände på den tiden när man fortfarande kallade saker för vad de var: kalas. Basar. Fest. Fatta!

Så gammal är jag.