När jag med något års mellanrum tvättar fönstren blir plötsligt Vansinne my new middle name. Jag fräser och svär medan jag gnider de stackars rutorna med sådan frenesi att de nästan brister. Inte på grund av eventuell förekomst av råstyrka i mina två spagettiarmar, utan av ren och skär skräck. Jag hatar att tvätta fönster. Hatar det något så infernaliskt. Men hur mycket jag än gnider och hatar så hjälper det fan inte, dom blir inte rena. En efter en ut nöts fönsterskraporna ut och tvättmedlet som utlovar ”No stripes” gör fönstren så randiga att man kunde tro att änglarna gråtit på dem. Antingen för att de är uppgivna över mitt språkbruk eller för att de är kvalitetsmedvetna änglar som avskyr falsk marknadsföring.
Och vet ni vad det värsta är? Att medan jag står där och förbannar mitt öde så glömmer jag helt att vara tacksam över att jag har det så gott att jag faktiskt har fönster. Fönster som till och med sitter på ett hus. Som är mitt.
Vansinne alltså. Och i-landsproblem så det bara smäller om det. Ändå tror jag inte på att världen skulle bli ett lyckligare ställe om jag i ett mörkt hål grävde ner mig och mitt dåliga samvete inklusive fönsterskrapor och taskigt tvättmedel. Varken när det kommer till just den här typen av i-landsproblem eller något annat. Typ slut på kaffet. Fel märke på skorna. Samsung istället för iPhone. Det funkar inte så. Men jag kan försöka skärpa till mig mellan varven. Uppskatta det jag har. Hjälpa på de sätt jag kan.
Och kanske – vad vet jag – sluta upp med mina dödsdömda försök att skrika fönsterjävlarna rena.
Linda gillar läget 