Shake it ´til you make it

För några dagar sedan köpte jag mig ett nytt pennställ. Svart, snyggt och försett med texten ”Do 1 thing at a time and do it well.” Med tanke på att hösten med all sin kraft snart kör igång, så kände jag ett obegripligt begär efter just det pennstället som i all sin enkelhet ska kunna påminna mig om att bromsa in när jag försöker göra alltför mycket samtidigt. Sådär som man kanske upplever att man ibland förväntas göra.

Ändå insåg jag idag att det finns uppgifter som man måste göra samtidigt för att de överhuvudtaget ska bli gjorda. Uppgifter när multitasking is da * (shit skulle det stå där, läs inte parentesen barn!). Det jag naturligtvis syftar på är traditionella hushållssysslor som vikning av tvätt, strykning och mangling. Detta ledde till att jag idag har utvecklat det nya konceptet: Shake it ´till you make it.

Konceptet förenar dessa outsägligt tråkiga hushållssysslor med någonting som även det är svårt att motivera sig för ibland: träning. Du kan alltså förena nytta med nöje OCH välmående, tänk! Allt du behöver är:

  • en 12-åring
  • en smarttelefon inklusive högtalare
  • en mangel (begagnad)
  • ett strykbräde
  • ett strykjärn
  • obegränsad tillgång till tvätt

Har du allt detta? Då är det bara att köra igång!

Inled med att tvinga 12-åringen att göra en spellista på Youtube med såndär bra musik som mamma tycker om, du vet vad jag menar! Tvinga sen samma 12-åring att i sitt vansinnesråddrum leta efter sin högtalare. Gå därefter in i grovköket. Dunka tårna i allt bråte som ligger på golvet. Svär upprepade gånger från djupet av magtrakten (bra för diafragman) och gör samtidigt hopp på stället x flera. Upprepa hela serien tre gånger medan du söker dig fram till bänken där du ska hålla till.

När du kommit så långt inser du att din telefon snart dör, varför du slår dig tillbaka mot korridoren med riktning köket. Hämta laddare, börja om. När du äntligen pluggat i telefonladdaren i vägguttaget samt högtalare i telefonen och sökt fram spellista (som faktiskt blev grymt bra) så är uppvärmningen över och det är dags att inleda själva passet!

Plugga i strykjärnet. Trassla in sladden i strykbrädets underrede. Flytta strykbrädet (eftersom det står framför mangeln) dra undan foten när strykjärnet i blixthastighet faller mot din stortå. Svär. Hoppa. Upprepa.

Plugga i mangeln. Om du fortfarande är upprörd efter att strykjärnet nästan smoshade din fot ska du akta händerna! Du vet väl att de flesta olyckorna sker i hemmet? Vik ett lakan. Skaka loss axlarna lite till Human. Starta mangeln och stryk en skjorta under tiden. Fultwerka under tiden (men bara om ingen ser) till Despacito. Ut med lakanet in med nästa. Stryk skjorta. Knäböj något så infernaliskt. Släpp loss allt du har till AC/DC Can´t stand still. Och upprepa!

Så länge som du har musik att tillgå och ditt förstånd är intakt.

 

 

 

 

 

 

Nagellack och psykbryt

Jag vill så gärna, men tydligen kan jag inte. I år heller. Min tanke om att i god tid lacka naglarna går om intet direkt. Som vanligt sätter jag mig ner tio minuter före jag ska iväg och varför jag då ens börjar på övergår mitt förstånd. Som vanligt har jag nagellack precis överallt utom där det ska vara: dvs större delen av det befinner sig runt naglarna, på högra örat och vänster fulfingerknoge. Som vanligt hinner ingenting torka. Utom det som inte är på naglarna, det torkar jättebra. Och eftersom jag sällan gör det här, hittar jag som vanligt inte lackborttagningsmedlet.

Till sist hittar jag det ändå: högst uppe i diskskåpet (fråga inte) och då borde jag redan vara på väg. Febrilt försöker jag ändå gnugga bort det överflödiga och bättra på det som borde bättras på innan jag kastar mig iväg mot ytterkläderna och inser att jag på något sätt måste få på jackan. Vilket jag gör, med resultatet att det lack som jag senast lade på snyggt stryks ut inuti ärmen.

Men då ger jag upp och tar mig till det möte som ska genomföras innan festen tar vid. Och när det är avklarat stegar jag med bestämda steg in på Glitter och säger att jag behöver det glittrigaste de har. Sen blingar jag till mig så att mina ögon nästan gråter när jag ser mig själv i spegeln. Men naglarna?

De ser jag inte alls.

i-landsproblem

När jag med något års mellanrum tvättar fönstren blir plötsligt Vansinne my new middle name. Jag  fräser och svär medan jag gnider de stackars rutorna med sådan frenesi att de nästan brister. Inte på grund av eventuell förekomst av råstyrka i mina två spagettiarmar, utan av ren och skär skräck. Jag hatar att tvätta fönster. Hatar det något så infernaliskt. Men hur mycket jag än gnider och hatar så hjälper det fan inte, dom blir inte rena. En efter en ut nöts fönsterskraporna ut och tvättmedlet som utlovar ”No stripes” gör fönstren så randiga att man kunde tro att änglarna gråtit på dem. Antingen för att de är uppgivna över mitt språkbruk eller för att de är kvalitetsmedvetna änglar som avskyr falsk marknadsföring.

Och vet ni vad det värsta är? Att medan jag står där och förbannar mitt öde så glömmer jag helt att vara tacksam över att jag har det så gott att jag faktiskt har fönster. Fönster som till och med sitter på ett hus. Som är mitt.

Vansinne alltså. Och i-landsproblem så det bara smäller om det. Ändå tror jag inte på att världen skulle bli ett lyckligare ställe om jag i ett mörkt hål grävde ner mig och mitt dåliga samvete inklusive fönsterskrapor och taskigt tvättmedel. Varken när det kommer till just den här typen av i-landsproblem eller något annat. Typ slut på kaffet. Fel märke på skorna. Samsung istället för iPhone. Det funkar inte så. Men jag kan försöka skärpa till mig mellan varven. Uppskatta det jag har. Hjälpa på de sätt jag kan.

Och kanske – vad vet jag – sluta upp med mina dödsdömda försök att skrika fönsterjävlarna rena.

I gränslandet

Mellan vansinne och lugn. Frustration och förtröstan. Mellan vill inte och vill. På gränsen till att skrika. Hårt och länge. Alla de fulheter som någonsin tagit sig in via mina asymmetriska öron. Alla de värsta som lagrats till lämpligt tillfälle.

Avgrundsvrålet som tagit form någonstans långt inne i mig begär att släppas ut. Men som vanligt finns det alltid en massa praktiska frågor att lösa innan jag kommer så långt: vilken tonart ska jag skrika i? Var ska jag skrika? Jag är ju ändå 44 och vill inte skrämma någon i min närhet, varken barn, djur eller vuxna. Ska jag skrika länge och jämnt eller hackigt och inlevelsefullt?

Och när jag kommit ungefär så långt i resonemanget börjar jag så småningom lugna ner mig. Andas lugnare. Överlägga med mig själv om att det kanske löser sig, också den här gången. Kanske jag istället nöjer mig med att på hemvägen skrika lite försiktigt i bilen? Eventuellt slänga in ett försiktigt morr på det.

Ja jävlar.

/ Linda