Utan skam i kroppen

Ja jag erkänner, jag gjorde det. Ändrade inställningarna från ”privat” till ”offentligt” vilket nu gör att alla mina Facebookvänner den 13 april (förhoppningsvis) kommer att känna ett tvingande behov av att komma ihåg mig på min födelsedag. Varför ändrade hon just nu, kanske ni undrar. Om mänskan hittills tagit sig genom sina födelsedagar utan klang och jubel kanske hon kunde fortsätta med det? Nej det kan jag inte och jag ska förklara varför:

Jag fyller 46. Ett ganska lagom ojämnt men ändå jämnt tal. Här borde väl ingen hund ligga begraven eller någon kris gömma sig? Nej i och för sig gör det väl inte det, ändå har det slagit mig att jag aldrig mer kommer att befinna mig så här nära fyrtio. From now on är jag dömd till att under några år ”närma mig femtio”: Mittilivet. Femtio är det nya fyrtio. Jada jada och blaha blaha.

Men varifrån kom det HÄR?

Säg det, den som vet. Jag som till och med stämplat mig själv som en late bloomer. Som någon som blir bättre med åren. Men tänk om det här bara funkar under de 45 första? DÄRFÖR ändrade jag inställningarna: för att få hjälp med att embrejsa livet (och åren som fattas till femtio).

Överraska mig alltså. Den 13 april. Linda 46 år på det femtionde.

Tack på förhand!

(nu ska jag glömma bort att jag skrivit det här så att jag kan blir riktigt stjärnögd och till mig om någon vecka, men känn ingen press…)

 

 

Hundraåringen som … firar stort

gravar

Min mamma föddes år 1941. Under sina första år såg hon inte så mycket av sin pappa, eftersom han då var inkallad och posterad långt hemifrån. De minnen hon har kvar från den tiden är inte många men desto viktigare. Ett av de käraste är ett vykort på vilket en kort hälsning har skickats från pappa till lilla Karin, där blyertstexten snart håller på att ge vika för tiden. Många barn fick tyvärr inte hem sina fäder igen, men mamma var så lyckligt lottad att hennes pappa så småningom fick och kunde återvända till familjen.

Som liten men stark nation har Finland och vi finländare alltid varit stolta över att vi blev självständiga och lyckades behålla det så, trots drabbningarna i Vinter- och fortsättningskriget. Och i år får vi fira hela 100 blåvita år.

Här inledde vi firandet redan igår vid skolans programafton tillägnad hundraåringen. Med uppklädda barn och bandprydda marskalker. Med fnissande lagom nervösa små skådespelare, barn som på scenen justerade strumbyxor och med engagerade förmågor som sjöng så det skrällde om det. Med dramatiseringar och tillbakablickar genom historien där vi träffade allt från Lordi och Leijonat till Fredrik Karl av Hessen och Tarja Halonen. Avslutningsvis steg vi alla upp och sjöng tillsammans Vårt land, vårt land. Och vet ni, aldrig har jag känt mig mer finländsk än då.

Själv tror jag inte att tiden står stilla. Jag tror inte på att vi bygger en framtid genom att hela tiden se bakåt. Men jag tror på vikten av att vara tacksam. Av att uppskatta det som genom åren har gjorts för att just vi ska kunna leva på det goda sätt som vi idag gör.

Tack.