”Nej, mamma. Hur många gånger måste jag säga att Panic at the Disco inte sjunger worse than min kusin, det är nicotine! Worse than NICOTINE! Varför skulle dom sjunga min kusin?! Det går ju inte ihop!” I och för sig är jag högst medveten om det, men nu råkar det vara så att allt vad mina öron hör är k u s i n. Och med det har jag bestämt mig. Dessutom blir det inte sämre av att jag råkar ha en kusin som passar utomordentligt bra in i både låttext och sammanhang.
Jag vet inte om ni har märkt av det, men ibland funkar vi mänskobarn så att när vi en gång bestämt oss för vad det är vi hör, så slutar vi lyssna. Alltså lyssna på riktigt. Istället hör man (som jag då) gång efter gång: kusin. Eller (i bilaffären) ”Du kommer inte att ångra dig den här bilen går som en klocka”, eller (i byggbranschen) ”det här är absolut den bästa OCH billigaste lösningen.” Och med det ryker vår tankeförmåga. Kafoff så är den borta. För att inte tala om alla eventuella öppningar till alternativa – och vem vet, fiffigare -lösningar.
Men om ni nu inte råkar ha en 11-åring som påpekar det uppenbara för er, det som ni helt enkelt har bestämt er för att inte höra (än mindre lyssna till). Så hoppas att jag att ni har någon eller något annat som mellan varven skakar om såväl er som era öron.
Ibland behöver vi nämligen lite hjälp.
Linda gillar läget 