Att gardera sig

Idag har vi spelat badminton, mitt barn och jag. Även om det vid en viss kritisk tidpunkt inte tänkte bli något spel, eftersom en av oss två hade tänkt att man behöver säkert inte boka bana idag för att alla gör säkert något annat. But guess what? Alla visade sig spela badminton. Eller åtminstone så många av Vasaborna att vi inte skulle ha rymts in förrän klockan 20 (och vi var där 14.40). Vid såna tillfällen, när man står där med sina inneskor (som man hittade längst in och längst bort i hallgarderoben) och sina racketar (som för övrigt heter ”spedor” i våra trakter och som man hittade längst in och längst bort i garaget), är det nästan så att man blir lite modfälld. Men vi löste det hela genom att ta våra spedor och gå. Till en annan hall.

Men för att överhuvudtaget komma så långt att vi skulle kunna bli motade i dörren, hade vi först kört våra vanliga kilometrar in till stan. Trevliga kilometrar eftersom vi inte kände oss stressade. Intressanta kilometrar eftersom vi faktiskt pratade, mitt barn och jag. Om badminton först och främst, och då sånt som påverkar våra möjligheter att spela hemma om somrarna. Typ vinden som alltid tycks blåsa här på backen. Blåser det inte från norr eller väster så blåser det från söder eller öster. Alltså måste en av oss alltid slå i motvind. Och en av oss måste alltid plocka bollar från takrännan. Eller träden. Eller diket. Det blir helt enkelt inte bra.

Under bilfärden (och till den ytterst passande AC/DC:s Who made who) kom därför min medpassagerare med ett förslag, men innan jag lägger fram det förslaget vill jag passa på att påpeka att nämnda passagerare för tillfället är fascinerad av det övernaturliga. Av gudasagor, mytologi och annat fantasikittlande. Han söker förklaringar, precis som de flesta av oss har gjort och fortsättningsvis gör. Efter något större, efter andra sammanhang.

En potentiell lösning för honom skulle alltså därför utgöras av att vi testar att be till Gud om att det ska sluta blåsa. Samtidigt som vi för att gardera oss bränner av ett litet lämpligt offer (bestående av förslagsvis mat) till Olympen och alla de gudar som brukar hänga där. Och det kan ju tyckas fiffigt, att gardera sig. Framförallt öppet, i denna annars så slutna värld som så många gånger sätter stor vikt vid att tron ska vara ”rätt”. För vem?

Nu lever vi alltså i spännande tider. Kommer sommaren att bli vindstilla? Och i så fall: hur ska vi någonsin få reda på vad eller vem som lyckades med det hela? Eller så gör vi det enkelt för oss, äter maten själv utan att bränna den och sänder inga önskemål ovan där. Utan fortsätter att åka in till badmintonhallen.

Ibland kanske vi till och med bokar tiden på förhand.

Att höra det man vill

”Nej, mamma. Hur många gånger måste jag säga att Panic at the Disco inte sjunger worse than min kusin, det är nicotine! Worse than NICOTINE! Varför skulle dom sjunga min kusin?! Det går ju inte ihop!” I och för sig är jag högst medveten om det, men nu råkar det vara så att allt vad mina öron hör är k u s i n. Och med det har jag bestämt mig. Dessutom blir det inte sämre av att jag råkar ha en kusin som passar utomordentligt bra in i både låttext och sammanhang.

Jag vet inte om ni har märkt av det, men ibland funkar vi mänskobarn så att när vi  en gång bestämt oss för vad det är vi hör, så slutar vi lyssna. Alltså lyssna på riktigt. Istället hör man (som jag då) gång efter gång: kusin. Eller (i bilaffären) ”Du kommer inte att ångra dig den här bilen går som en klocka”, eller (i byggbranschen) ”det här är absolut den bästa OCH billigaste lösningen.” Och med det ryker vår tankeförmåga. Kafoff så är den borta. För att inte tala om alla eventuella öppningar till alternativa – och vem vet, fiffigare -lösningar.

Men om ni nu inte råkar ha en 11-åring som påpekar det uppenbara för er, det som ni helt enkelt har bestämt er för att inte höra (än mindre lyssna till). Så hoppas att jag att ni har någon eller något annat som mellan varven skakar om såväl er som era öron.

Ibland behöver vi nämligen lite hjälp.