En filur bland andra

Klockan 13, sharp, skulle vi befinna oss vid macken i Närpes. Vi visste att vi skulle ha med oss stövlar, att vi kl 14 skulle få kaffe och kl 17 mat (kött, inte desto mer specificerat). Däremellan skulle vi vandra 5 kilometer, hence the stövlar. Så jag satte mig i bilen. Plockade upp två random trevliga mänskor längs vägen, för att klockan 13 (sharp) parkera i Närpes.

Väl framme fick vi ta våra grejer inklusive gummistövlarna och flytta över allt till nästa bil. Det vill säga om man hade kommit ihåg sina stövlar, och det hade ju alla. Utom jag då. Sen körde vi ännu en timme. Och precis när jag trodde att vi snart skulle ratta in i Hangö (taskig lokalorientering, måste medges, men vi körde en bra bit) så svängde vi av till Uttermossa. Av alla ställen.

Och vet ni vad som finns i Uttermossa? Finlands elfte officiellt utnämnda byfåne och det Soldattorp som han och hans fru har byggt upp ett mycket personligt företag kring. Under några timmars tid fick kika runt. Lyssna till intressanta berättelser kring det fattiga liv som där har levts. Dricka kaffe och äta smörgås. För att sedan vandra i en natur som kändes mer som Lappland än Österbotten innan vi slutligen njöt av en trerättersmiddag.

Eller njöt och njöt, efter 5 (fast vi tror att dom hade glömt en siffra, egentligen skulle det ha stått 15) kilometer av omväxlande terräng mer eller mindre kastade vi i oss maten. Men eftersom vi har varit vänner sedan förra årtusendet så gjorde det inget att vi var ofina. Dessutom hade dom öppet bara för oss, fatta! Vi kunde alltså fultugga så mycket som vi bara orkade.

Och när vi på kvällen körde hemåt så tänkte jag på hur fantastiskt det är att det finns såna mänskor, filurer. Med drömmar och visioner. Som bygger upp och bygger till – för att dom vill.

Inte för att dom måste.