Gränslös

IMG_20170718_191037_120 (1)

Eftersom jag kallar henne skorplåda kanske många tror att Citroen Dyane är en mycket liten bil. Och nej, stor är hon verkligen inte, men de dagar när himlen är nästan molnfri så är hon faktiskt en av de största bilarna. För att inte säga den största, eftersom vi då har endast den obegränsade rymden som vårt tak och därför kan lasta in (nästan) hur mycket som helst av livets nödvändigheter.

Som idag, skorplåda lastad med uppblåst (orange, om någon missar det) luftmadrass. Något som desutom är väldigt praktiskt emedan nämnda skorplåda har en ytterst blygsam egenvikt. Om vi av någon orsak kör till sjöss kommer luftmadrassen garanterat att hålla oss flytande, åtminstone tills räddning i någon form uppenbarar sig.

Ibland har jag till och med funderat på om man borde utrusta henne med åror så att vi skulle kunna ta oss en extra liten tur medan vi väntar på att bli räddade. Vore det kanske något? Eventuellt kan det bli svårt att få henne genom den finländska bilbesiktningen med alla de bestämmelser som där måste följas.

Men man måste ju få ha visioner.

 

 

 

 

En filur bland andra

img_20160926_153537Klockan 13, sharp, skulle vi befinna oss vid macken i Närpes. Vi visste att vi skulle ha med oss stövlar, att vi kl 14 skulle få kaffe och kl 17 mat (kött, inte desto mer specificerat). Däremellan skulle vi vandra 5 kilometer, hence the stövlar. Så jag satte mig i bilen. Plockade upp två random trevliga mänskor längs vägen, för att klockan 13 (sharp) parkera i Närpes.

Väl framme fick vi ta våra grejer inklusive gummistövlarna och flytta över allt till nästa bil. Det vill säga om man hade kommit ihåg sina stövlar, och det hade ju alla. Utom jag då. Sen körde vi ännu en timme. Och precis när jag trodde att vi snart skulle ratta in i Hangö (taskig lokalorientering, måste medges, men vi körde en bra bit) så svängde vi av till Uttermossa. Av alla ställen.

Och vet ni vad som finns i Uttermossa? Finlands elfte officiellt utnämnda byfåne och det Soldattorp som han och hans fru har byggt upp ett mycket personligt företag kring. Under några timmars tid fick kika runt. Lyssna till intressanta berättelser kring det fattiga liv som där har levts. Dricka kaffe och äta smörgås. För att sedan vandra i en natur som kändes mer som Lappland än Österbotten innan vi slutligen njöt av en trerättersmiddag.

Eller njöt och njöt, efter 5 (fast vi tror att dom hade glömt en siffra, egentligen skulle det ha stått 15) kilometer av omväxlande terräng mer eller mindre kastade vi i oss maten. Men eftersom vi har varit vänner sedan förra årtusendet så gjorde det inget att vi var ofina. Dessutom hade dom öppet bara för oss, fatta! Vi kunde alltså fultugga så mycket som vi bara orkade.

Och när vi på kvällen körde hemåt så tänkte jag på hur fantastiskt det är att det finns såna mänskor, filurer. Med drömmar och visioner. Som bygger upp och bygger till – för att dom vill.

Inte för att dom måste.