Att förverkliga sina drömmar

För tre nätter sedan fick jag barn. Igen. Eller egentligen kom jag aldrig så långt att jag faktiskt fick det där barnet, men jag var åtminstone inlagd på BB. Tyvärr vaknade jag innan jag så att säga kom till slutklämmen och kan därför inte säga något om kön eller andra viktiga detaljer. Ändå känner jag ännu lyckokänslan i mig.

För två nätter sedan var min man på hemligt uppdrag över Sibirien. Exakt var hade han inte kunnat berätta för mig, inte heller vad uppdraget gick ut på. Vid midnatt kontaktade han mig för att säga att allt hade gått bra, men strax efteråt störtade den helikopter som han like a real man flög lågt under ryska arméns radar. Jag hörde nödanropen men kunde inte göra något. Och när jag skulle ringa efter hjälp så hade jag ingen aning om vart jag skulle sända räddningspersonalen. Som jag sa: hemligt uppdrag.

För en natt sedan var jag så kär, fånig och till mig, att jag inte visste vart jag skulle ta vägen med mig själv. I vem vet jag dessvärre inte eftersom jag aldrig såg personens ansikte, men jag kunde känna tonårsdesperationen inom mig. Ni kanske minns hur det var när man nästan inte kunde andas när just ”han” såg på en? Precis så var det.

Och nu undrar ju jag: vad betyder det här? Vem eller vad vill säga mig något? Kommer jag kanske att bli tvåbarnsmamma i andra halvan av mitt liv? Bor det en undercover helikopterpilot och thrilling agent i min man? Eller en desperat och kärlekstörstande fjortis i mig?

Åh, alla dessa frågor! Och med det kanske den största frågan av dem alla:

vågar jag somna inatt?

Vill ha – har fått?

Här och där på internätet och i olika tidningar kan kan man ramla över listor på vad olika mänskor vill ha och skaffa sig. Listor på vad vi vill uppnå här i livet innan de olika milstolparna på trettio år, fyrtio eller annat valfritt jämnt tal kommer mot. Det görs långa listor och korta listor och så förstås listornas lista: Bucketlist, som tar upp allt det som vi vill göra och hinna med innan vi dör.

Listorna kan vara olika, naturligtvis. De måste inte vara en uppräkning av de mest avlägsna resmålen som man vill åka till, de lyxigaste grejerna man vill skaffa sig eller de mest krävande fysiska utmaningarna man kan tänka sig att genomföra. Det handlar inte alltid om att vandra på Antarktis, shoppa sportbilar eller genomföra tre Ironman på raken. Listorna kan också vara helt jordnära: dricka kaffe på en uteterass en solig dag. Åka båt ut till holmen. Bli sedd av den man älskar.

Men nu är det egentligen inte listornas innehåll jag försöker komma åt, utan det faktum att vi känner att vi måste göra dem. Att vi gör dem. Är det för att vi tror att allt det vi skriver ner ska göra skillnad i våra liv? Och hur kan vi egentligen veta det, innan vi upplevt det? Jag är inget undantag, jag har gjort min andel av listorna. Ingen Bucketlist ännu, men jag antar att den kommer den också. När nöden faller på och insikten slår mig att jag ännu vill klämma in lite till innan jag traskar vidare mot pärleporten, eller vad det nu är som porten kommer att bestå av på det ställe dit jag ombeds infinna mig.

Ibland blir jag alltså lite småsur på mig själv och alla andra som febrilt spanar mot horisonten till allt det vi inte ännu har, istället för att kika lite där kring våra egna fötter på det som faktiskt redan finns där. På det som vi har uppnått.

På en föreläsning kring mental träning framkom de kloka orden att vi istället för att hela tiden skriva ”To do” listor och fokusera på det vi inte har gjort, skulle testa att skriva en have done dito: Vad har jag gjort. Vad har jag fått. Vad har jag uppnått. Men ändå komma ihåg att hålla kvar en sund del av våra drömmar och visioner så att vi har något att arbeta för och sträva efter.

Sen är det ju förstås viktigt att också komma ihåg i vilken årstid vi befinner oss. Att just nu sluta med allt önskande är verkligen inte taktiskt, inte när vår luvförsedda vän snart är på kommande. Det vet man ju, hur mycket han gillar listor…