Och alltmedan Brad försöker se över skadorna efter den personliga storm som passerar genom hans liv, gör vi vårt bästa för att hantera de vindar som blåser på den här sidan av Atlanten. Obehagliga och kalla vindar som låter förstå att ett mänskoliv per automatik inte är lika mycket värt som ett annat mänskoliv. Ett hjärta motsvaras inte av ett hjärta, två blå ögon är tydligen inte detsamma som två bruna. För så räknar man inte, idag.
För mig är det obegripligt. När allt jag kan se är ett land av skog och åter skog där vi skulle kunna hysa in hur många mänskor som helst. Men det är tydligen inte bara Ronja och Birk som kan vara osams om vems skog det är, här håller vi hårt på allt det som vi uppfattar som vårt. Våra bidrag, våra kvinnor. Vår skog. Man tror att livet blir större genom att stänga in och hålla fast det man har. Men som jag ser det har det aldrig någonsin fungerat så. Livet blir större av att öppna upp för det nya.
De flesta av dessa vindar bottnar, som alltid, i rädsla. Naturligtvis i en rädsla för det man inte känner till, men kanske mest i en rädsla inför sitt eget öde och den egna platsen i allt detta nya. Men tänk om vi istället för att sätta all vår energi på att i form av hatord okontrollerat ropa ut vår rädsla på gator och torg, skulle ta oss i kragen och våga stanna upp. Om vi kunde förmå oss att gå till kärnan i denna stora och eviga fråga, så har vi med det kommit ganska långt. För i grund och botten handlar det om att våga se den andra. För vad hon är. Och att se sig själv, för vad man är. Det är nämligen inte förrän vi insett och erkänt allas lika värde, som vi på riktigt kan hjälpa. Då kan vi ta vårt ansvar. Reda ut formaliteterna för hur vi ska gå tillväga.
Och göra vårt bästa för att hjälpa alla dem som för stunden inte har möjlighet att hjälpa sig själva.