Igår fick jag vagga en liten fröken till sömns. Under några minuter såg jag in i de små bestämda ögonen. Ögon som så småningom kapitulerade för att sedan långsamt slutas. Helt gav hon sig ändå inte, hennes mjuka lilla hand höll ända in i sömnen ett fast grepp om mitt pekfinger. Tills jag efter en stund försiktigt lösgjorde oss från varandra och lade ner henne på sängen. Fingret fick jag tillbaka, men jag tror bestämt att hon behöll mitt hjärta.
Jag hade nästan glömt hur små dom är. Utlämnade till oss och tillvaron, men ändå fulla av förtröstan på att vi finns där och tar hand om dem. Att vi gör allt, för dem. Och vad finns det egentligen för andra alternativ? Inga. Inte för någon, varken oss eller dem.
Lilla lilla myran.
Linda gillar läget 
Vackert skrivet och förstår precis vad du menar som jag anar att även de flesta föräldrar har upplevt.