… vad jag ska tänka om att man uppmärksammar ”ofrivilligt barnlösas dag” dagen innan morsdag. Är timingen fantastiskt bra eller really shitty? ”Okej alla barnlösa, här har ni er dag, ta vara på den nu för imorgon kör vi morsdag! Just saying.”
Själv har jag barn, men sex år av väntan på just det barnet gör att jag fortsättningsvis inte riktigt vet hur jag ska se på mig själv och i vilket fack jag ska placera mig, är det möjligt att finnas i flera? Trots att jag först och främst finns i facket ”uppriktigt tacksam” ser jag mig nämligen ännu i ”hopplöshetens och ifrågasättandets fack”: varför inte vi? Något som ytterligare förstärktes när vi slutligen flyttade in i facket ”sekundärt barnlös”. Vårt barn fick aldrig syskon.
Det sägs att kvinnokroppen är skapt för att få barn. För många kan det att bli med barn upplevas som snudd på för lätt. Med jämna mellanrum läser man om oönskade graviditeter och den vånda som kan uppstå när ofrivilliga föräldrar inte känner sig redo, en vånda som för de barnlösa ofta känns som ett slag i ansiktet. Ändå tror jag att man ska försöka undvika att jämföra liv och upplevelser. Min verklighet är aldrig din, min sorg och mina känslor är inte dina.
Men tillbaka till timingen eller snarare bristen på den. För ja, att det är en brist har jag kommit fram till. Naturligtvis värmer det hjärtat att den här dagen finns och att man uppmärksammar alla som vill men inte kan eller får bli föräldrar, men varför kastas från den ena ytterligheten till den andra? Varför inte ge känslorna tid? Kunde man inte helt koppla loss det från morsdag? Jag menar, ett år har 52 veckor, i rimlighetens namn borde det väl finnas valmöjligheter?
h. sign. ”BlandadeKänslor”
