Regnig måndagsmorgon. Klockan 08.35. Trafikljusen i Gerby där rött blir gult blir grönt. Nollställd kvinna i sunkig men ännu fullt fungerande Opel Vectra tar bort sin fot från bromspedalen men gasar inte ännu. Väntar tålmodigt, men ingenting händer. Väntar lite till. Innan den samma kvinnan inser att hon fortsättningsvis sitter i just det: en sunkig Opel Vectra. Med manuell växling. Och inte i den automatväxlade bil hon vanligtvis kör. Inte längre fullt så nollställd kvinna utan mer av den generade typen, kastar snabb blick i backspegeln ifall andra skärgårdsbor sitter i lång och synnerligen uppretad kö bakom henne. Dock ingen där. Smått generad kvinna andas ut, lägger i ettan. Och kör iväg in mot stan.
Sen tänkte hon (okej det var jag) på hur fel kan det bli när man gör saker av gammal vana. När man inte tänker efter vart man är på väg och i vad man tar sig fram. Och många gånger inte ens varför man gör det. Då kan det tydligen sluta med att man inte kommer någonstans överhuvudtaget. Åtminstone inte förrän man kopplar bort autopiloten och startar upp någon slags traditionell tankeverksamhet inklusive felsöknings- och analysmode.
Men den här gången kunde jag trösta mig med att jag ännu inte har hört om någon som lämnat kvar i Gerbykorsningen för att sedan långsamt ruttna bort. Förr eller senare skulle jag högst antagligen ha vaknat till av mina fellow-skäribor som hängt på tutan och därmed blåst öronen av mig. Fast innan vi kommit så långt som till öronavblåsning skulle någon av dem garanterat ha stått där och knackat på rutan för att fråga om jag behöver hjälp. För så funkar det, och dom. På riktigt. Och det om något skulle jag önska att alla skulle få ha när autopiloten på något vis tar över hela alltet:
Någon som knackar på rutan.
Linda gillar läget 