Vilken typ av ledighet man än får, känns den till en början ofta snudd på oändlig. Långt framför ens fötter breder den ut sig. Timme efter timme. Dag efter dag. Sen på något mystiskt vis sker ändå en tidsförskjutning, med påföljden att alla dessa timmar och dagar med ens krymps ihop till en blinkning, för att sedan försvinna nästan spårlöst i historien. Och skulle det inte vara så att vi trots allt blivit lite brunare, fått några fler blåmärken och i bästa fall ett antal skrattrynkor – så kunde man nästan tro att det aldrig hade ägt rum. Sommarlovet.
Efter veckor av nattugglande somnade vi så alltför sent igår. Vilket ledde till att det imorse kändes som om vi alltför tidigt tvingades att stiga upp. Och medan vi trötta gnuggade sömnen ur ögonen uppehölls våra tankar av att vi måste komma ihåg att allt det vi gjort faktiskt var på riktigt. Vi har simmat och cyklat. Rest och åkt båt. Slappat i hängmattan och ätit glass. Men också förgrymmats över väder och vind. Över gråa skyar och eländestråkiga dagar när ingenting var roligt. Ingenting lockade. Även om det kanske känns som om vi alldeles nyss stod där i gymnastiksalen och sjöng Idas sommarvisa,
så hände sommaren.
/ Linda
Linda gillar läget 