Jamen det klarar jag väl?

IMG_20170626_142100_849

I ärlighetens namn tänkte jag skicka iväg honom och kompisen ensamma. Utan samvetskval planerade jag dumpa dem båda i famnen på kommunens fritidspersonal för att sedan själv snabbt vända om och springa långt långt bort. Typ in till stan på en Cappucino som jag njutningsfullt skulle smutta i mig på ett ställe där säkerhetssele aldrig hört, och aldrig kommer att höra till standardutrustningen.

Men nej det funkade ju inte. Mamma nummer två var inte alls upplagd för någon dumpning utan tvärtom: här skulle klättras. ”Det kan ju vara roligt?” Nej det kan det väl inte, skrek min inre röst, medan mitt yttre jag flashade av det mest krampaktiga leende som världen skådat innan jag harklade mig och sa: så du tänker så?

Varför vi tryckte på oss hjälmar. Spände på säkerhetsselar. Och inledde klättringen. Bana 1: inga problem. Bana 2: tämligen okej. Bana 3: en i sällskapet fick muntligt guidas framåt av positiv (och synnerligen kunnig) markpersonal, medan undertecknad lika positivt utropade uppmuntrande hejarop från det träd i vilket jag just då råkade befinna mig. Bana 4: jag visste det, jag visste det, jag visste det!

Det var där som jag på riktigt insåg att jag inte borde vara här. Eller att jag borde ha tagit med en stege. Med ens förstod jag att min sista Cappucino aldrig kommer att bli drucken, eftersom mitt liv hädanefter kommer att tillbringas mellan två tallar på Vasklot. Alltmedan odrägliga ungar kastar kottar på mig och skriker fula ord i förhoppningen om att just de är den som får mig att falla.

Men sen andades jag lugnt. Satsade allt. Och fuskklättrade när det så krävdes, dvs kopplade fast allt jag hade och använde mig av själva vajern så mycket som det bara var tillåtet.

Och ner kom jag trots allt, många insikter rikare dessutom. För det första: på något sätt klarar man sig alltid. För det andra: säkerhetsselar måste vara något av det mest fenomenala som någonsin har uppfunnits (jag tror att jag ska köpa en bara ifall att). Och för det tredje:

Välj noga vilka mammor du umgås med.

 

Den blomstertid…

bergenia

Psalm nummer 520 i den svarta psalmbok som varit min sedan ettan i lågstadiet. Så gammal är jag nämligen, att en av de första böcker jag fick i skolan var just denna lilla svarta, fylld med sånger från pärm till pärm.

Trots att min familj kanske inte tillhörde de flitigaste kyrkobesökarna (i ärlighetens namn befann vi oss ganska långt nere i besöksstatistiken) så blev jag alldeles till mig av att sjunga nummer 520. Men kanske ändå inte lika mycket som av nummer 522: ”I denna ljuva sommartid”. När vi sjöng den flödade mina ögon alltid över av allt det vackra som fanns i texten: I denna ljuva sommartid Gå ut, min själ och gläd dig vid Den store Gudens gåvor. Vad den store Gudens gåvor riktigt innebar var jag inte helt säker på,  men när det evighetslånga sommarlovet stod för dörren så kändes själen minsann så glad att den nästan kröp ur sitt vinterbleka skinn.

Igår blev det trots allt Den blomstertid nu kommer. Den här gången tillsammans med en hel skara av för mig otippade mänskor. Skulle någon för några år sedan berättat för mig vad som var på kommande skulle jag ha garanterat skrattat bort dem: varför skulle jag sjunga med dom? Men jag gjorde det – och det kändes bra.

För vet ni, livet är ganska märkunderligt. Mänskor kommer och mänskor går. Äldre och yngre mänskor. Långa och korta. Mänskor som älskar och prata och sådana som är mer av den tystlåtna sorten. Mänskor som man till det yttre kanske inte har något gemensamt med, men med vilka man ändå delar något väsentligt: intressen. Längtan av något slag. Eller tanken om att åstadkomma något bättre. Och då känns det på något sätt bra att tillsammans sjunga en av de sånger som följt med oss alla sedan vi var små. Oavsett om den tiden ligger 60 år tillbaka i tiden eller 30.

Någon kanske sjunger den gammalmodiga texten medan andra har uppdaterat till den mer moderna versionen. Men melodin är densamma.

Och längtan efter sommaren likaså.